Dessa reflexioner af den unge svensken hade ilsnabbt flugit genom hans hjärna. De voro icke nya, i månader hade han tärt på dem, liksom en af hunger försmäktande i det längsta tuggar på sista brödbiten för att uttänja illusionen om födans riklighet. Han hade ständigt, dag för dag, genomgått motgångslistan, och det tycktes honom alltid att föga mer skulle kunna återstå. Men så var det likväl — alltid litet till, något mera, en liten råge. Och så sluthoppet, som aldrig ville slockna, den där slutliga chancen, hvilken kunde komma som blixt ur moln eller som ett fallande stjärnskott.
Han hade aldrig fått taga någon examen därhemma. Ingenjören var det som lockat — underkänd elev vid ett privatinstitut hade han varit och sedan en tvifvelaktigt duglig ritare vid en mekanisk verkstad i landsorten. Och ändå, ändå — han visste hvad som slumrade bakom: idéerna, grubblerierna, uppfinnarfröet, hvilket gjort andra landsmän världsberyktade — drömmandet, som ansågs förkastligt inom hans praktiska bransch, men som ändå kunde vara hvalfspannet under bron till framgång. När skulle han? Faderns död hade skingrat förhoppningarna därhemma. Och så hade han efter bouppteckningen rest med de få lämnade slantarna hitut.
Hugo Nordling såg upp. Det hade blifvit underligt tyst och stilla i luften. Regnet hade upphört, det var tryckande kvaft. Folkhopen bakom honom teg plötsligt, de unga flickorna böjde mot bröstet sina magra och vackra ansikten under de prålande billighetshattarna och fingrade mekaniskt på sina tomma frukostaskar. De sågo ut som judinnor, med svarta hårbucklor öfver fina och osundt bleka anletesovaler. Karlarna, med järnarbetarnas onaturligt utvecklade öfverkroppsmuskulatur, tuggade sina hängmustascher och läste flottiga och tillskrynklade tidningsnummer. Öfver alla låg trötthetens tyngande allvar, paradt med en likgiltighet som fick anstrykning af maskin, af orörligheten hos i tvungen hvila bragta rördelar, kugghjul och pistonger.
Då gick en stöt genom raden af hopade tågvagnar. Kabelfelet var häfdt och alla fingo brådtom återtaga sina platser. Långsamt satte sig den slingrande ormen i rörelse och vagn efter vagn, fullastad med enahanda typer, defilerade förbi. Det tycktes aldrig vilja taga slut. Tusentals arbetsvarelser gledo alltjämt framåt. Samma böjda, väldiga skuldror, insjunkna bröstkorgar, knycklade slokhattar, samma bleka och vackra kvinnoansikten med svarta och mandelformade ögon. Gonggongerna ringde, häfstängerna gnisslade, de elektriska trådarna susade, och fräsande blå lågor hväste kring hjulen. Vagn efter vagn, last efter last — fortare, fortare, det började hvissla för farten. Och i motsatt riktning skyndade strömmen af åkdon, ilade bicyklister och flöt mängden af gående mot svängbrons mynning. Pulsådern hade återupptagit sina funktioner.
Men allt fler af de fullpackade vehiklarna, länk efter länk, maskin- och släpvagnar, östes ur tunnelgapet. Frontplatformernas stora lyktögon stirrade rätt på framförglidande kamraters svarta stålplåtsryggar. Och de trötta männen och kvinnorna sutto, hängde i klumpar, trängdes med förvridna lemmar inne i vagnarna, på fotstegen, mellan kopplingarna, halfvägs mot taken, hvarhelst en järnstång eller läderrem kunde räckas. Under ett oafbrutet och stampande ringande hvirflade tåg efter tåg förbi, Clark street rakt fram, och tycktes till sist dräpas, uppslukas af stormmolnet.
Det var nästan mörkt. En skymning, som blef dess vemodigare, emedan den tändande gnistan till de stora båglamporna just utsändts, steg mellan husen. Man såg lykta efter lykta flamma till, de plötsliga ljusprickarna hoppade i sicksack gatan upp. Snart brann ett oändligt pärlband i den melankoliska sista dagsbelysningen. Då började det åter regna.
Den unge utvandraren vände sig beslutsamt mot krogingången. Han hade endast fem cents, och den lilla nickelslanten kunde likaväl här som annorstädes — han hade först ärnat sig längre upp, närmare de svenska kvarteren — tjäna till att vid ett glas öl få glufsa i sig så mycket som möjligt af gratistilltugget som kvällsmat. Därjämte finge han skydd undan ovädret, sedan nu hans spårvagn längese’n gått. Och det skulle blifva ett oväder! — Men natten? Nå, den finge han väl, som så ofta förr, tillbringa ute.
Då han tog ett steg mot dörren, fängslades hans blick af en blänkande snedspegel, tillhörande källarvåningens rakstuga. Först tycktes den endast reflektera den mörka himlen, där skyar jagade i hvitt och grått, men därpå upptäckte han vid ännu ett halft steg sitt eget hufvud mot den höga och orofyllda bakgrunden. Han smålog omedvetet mot sin bild: ett präktigt hufvud på de breda axlarna, afskurna af spegelramens underkant, som till ett bröstporträtt. En tänkares panna öfver gråblå drömmarögon, råggult och oklippt hår och en blond stubbmustasch. Ett vekt underparti för resten, och dock något af uthållighet i kindlinjerna. Så mager han var! Ingen därhemma skulle känna igen honom. Och så solbränd. Hår och skägg stucko ju af som konstlad maskering mot skinnets brons.
Nordling kastade ännu en blick uppåt gatan. Den var så godt som tom, och först nu insåg han att det var i sista minuten, kabelvagnarna flytt för stormen. Regnet började piska ursinnigare, det föll med dånet af trumhvirflar, hagelblandadt och hårdt — asfalten hvitnade under dansande trindkorn. Långt bort växte mörkret till en hastigt framrullande svart vägg, en häst störtade vid tvärgatans hörn, och han såg människor förskräckta springa mot närmaste ingångar. Ett hvisslande ljud, följdt af ett underjordiskt buller, hven och rullade som en osynlig våg längs husens väggar, hvilka tycktes vackla. På en gång delades jättemolnet af hundratals blixtar som likt eldormar ringlade uppåt och nedåt, liksom ätande sig en fräsande väg i skybankens yta. Stormen, västerns tornado, slet kring hans hufvud och han famlade bedöfvad, öfverväldigad och beklämd efter svängdörrens metallgrepp.
Då såg han hur på den tomma, öfvergifna, vattenforsande gatan en kvinna skyndade rakt emot honom. Hennes tunna klänning var smetad till kroppen och kring hennes svarthåriga och obetäckta hufvud lekte himlens och stormens blixtar som ett diadem. Hon bar i ena handen en gitarr, och det såg ut som kom hon rätt ur det rämnande molnet.