II.
Wosslicks källare.
Hugo Nordling slängde upp dörren. Den var af glas, men ändå genombruten, täckt af ett nätfint, grönt galler. Den unga flickan rusade förbi honom in i källarsalen.
I samma ögonblick kom en liten rödbrusig tysk eller böhmare i skjortärmarna och grått, snarare än hvitt förkläde fram. Matrester, som lefverkorf, limburgerost och dylikt, hade fläckat hans dräkt, där han förmodligen torkat någon förskärarknif. Han såg ut som en slaktare men var utan tvifvel uppassare.
— Gom in, skrek han, eller gå ot. Warum bleiben sie doch hier — so, so, in oder ot — damn it!
Nordling hoppade in.
Den lille kyparen fortsatte, darrande på målet af både spritinverkan och förskräckelse och med hvitlöksstinkande andedräkt:
— Vi måssde natürlich stänge här — in tette ferbannede väder — se på det golf! Hjälp mick no, så får tu en glas bier.
Åskan skrällde till och blixtar ljungade — de tycktes hväsa vid själfva tröskeln.
Inifrån lokalen hördes en hög och skroflig basröst:
— Raska på, fyllhund, sätt bommen för — här får ingen mer komma in.