— Glas bier — hjälp mick tu, hviskade uppassaren.
Han sköt till ett par stora innerdörrar, delade på midten i flygelvikningar, och Nordling tryckte axlarna mot plankorna, samtidigt prässande ned med sina starka händer en stor järnbom, som den lille flåsande tysken knappt mäktade hålla. Den passade slutligen i kramporna och de reste sig andfådda upp. Golfvet, närmast dörren, tydligen nött och gropigt, liknade en miniatyrsjö af smutsigt vatten, på hvilket sågspån simmade.
Svensken såg sig omkring. Lokalen hade tycke af väntsal — den var ovanligt stor, halliknande, med högt tak, uppburet af en dubbel rad smala pelare. På vänsterväggen hängde en till dimensionerna och ämnet storartad tafla, men ohyggligt illa målad, en plankstrykarimitation, en handtverksmässig kopia af Makarts Karl den stores intåg i Antwerpen. Längs motsatta väggen löpte en flottig och mörk utskänkningsdisk, baren, bakom hvilken höga hyllor, fullproppade med buteljer af alla former och färger, glas i alla storlekar, porslinsmuggar, bålar, sejdlar och terrakottabyster af simplaste slag, reste sig. Tre kassaregister af nickel blänkte öfver den långa raden af ölfat, hvilkas kopparkranar ständigt droppade fradga i baljorna på golfvet inunder. Schablonmässiga oljetrycksporträtt af kejsar Wilhelm I, Bismarck och Moltke, prydde fondväggen öfver trenne mystiska dörrar, omsorgsfullt slutna och försedda med mekaniska själfstängare. Ett dunkel, som den underliga dagern vid en solförmörkelse, rådde i salen. Fönstren mot gatan, hvilka sutto högt upp, piskades svarta af hagelströmmarna och rutades då och då fantastiskt af gulskimrande blixtar.
I denna skymning sutto eller stodo i grupper ett femtiotal personer. De flesta sågo ut som arbetare, men några hade i sin klädsel en mer affärsmässig och kontorslik anstrykning. Längst bort vid baren stod en imponerande gestalt, hög, svartklädd, med väl tillknäppt redingot öfver en bred, litet fetlagd gestalt. På disken bredvid honom stod bland små tömda viskytumlare och sodasifoner hans höga hatt, välborstad till nötning, svartglänsande och litet luddig som en illa slickad katt. En rulle gulnade papper stod snedt på stup i hatten. Mannens slätrakade ansikte var pussigt och blekt, kring den låga pannan ringlade små svarta lockar som sniglar. Ögonen, som speglade ovädersblixtarna utifrån, voro ljusa och lyste stundom under tunga och svullna lock af ett sällsamt vanvettsskimmer, hvilket äfven tycktes sprida sig öfver de skarpa dragen kring näsa och mun. Gestalten hade något af fallen imperator öfver sig, och hufvudets mask var Neros.
Nordlings blick dröjde vid företeelsen, han kände sig på samma gång intagen af och oroad öfver detta utseende. En nervös förkänsla af en eller annan kommande katastrof grep honom, kittlade bukhålans nervcentrum till ångest och kom honom att andas kort och tungt som skulle han kväfvas i den elektricitetsladdade atmosfären.
Salen var nu nästan svart. Samtalets låga sorl drunknade i det utdragna rullandet från åskan.
Uppassaren kom fram med ett stort fotglas, fylldt af öl, fradgan rann kring hans fingrar.
— Hier, sade han, und där borta har du frilunch — gorfvarna äro heta hela tiden. Dank you för den hjälp ...
Man skrek på öl från ett bord, där fyra individer, som sågo ut som kapplöpningsjobbare för hemlig vadhållning, med hattarna på nacken och cigarrer i mun, spelade poker med flugsmutsade och flottiga kort. Tysken skyndade bort.
Nordling gick fram till ett högt väggbord med stenskifva, där en blå gaslåga lyste under en stor panna. På bordet, som omsvärmades, trots en sakta snurrande mekanisk fläkt, af en här af flugor, stodo assietter med rester af wurst och surkål, brödkanter och tomatobitar. En stor skål var fylld med rifven pepparrot, i en annan stod i ättiksblandadt vatten en massa sölade gafflar med trasiga hornskaft. En glasburk innehöll selleristjälkar och färsk hvitlök, hvars grönskande skaft stucko upp öfver kanten som fjäderbuskar. Bredvid en stor och rund, stinkande limburgerost, fanns en bunke med en anrättning af filmjölk och hackad gräslök, och från pannan med frankfurterkorfvarna steg ångan som en sky. Nordling betänkte sig ej.