Han tog en tallrik, rörde hastigt kring gaffeln i ättiksfludiet och lade därpå fyra korfvar, några selleristjälkar, pepparrot, och ett par skedar af filmjölksröran på den. Ett stort stycke ost kapade han af med en knif och lät det omslutas af de tvenne största bitarna svartbröd. Ölglaset hade han ställt på närmaste bord, tätt vid en pelare, och där slog han sig nu ned.
Han åt med den arbetslöses och uthungrades glupskhet. De starka kryddorna förtogo möjligheten af rätternas ursprungliga smak, god eller dålig. Munnen sved när han sköljde ned tuggorna med en klunk öl.
Värmen och maten kom honom att för ögonblicket slöa till. Han idisslade för hundrade gången den likt en mara hans hjärna ridande tanken på arbete. Och som vanligt såg han för sig en massa personer, som hade denna saknade klenod.
Nu mindes han senast det långa tåget af stannade kabelvagnar på gatan utanför. Han såg tydligt alla dessa män med sina frukostpaket eller lunchblecklådor, sina blusar eller arbetsskjortor. Här och där ett verktyg, en hyfvel eller ett järn. De äldre rökte sina majssnuggor, de yngre cigarrettstumpar, en del läste aftontidningarna under det de väntade. Uttröttade foro de dock hem till familj eller ordnadt logementshus, där kvällsvarden, landets hufvudmåltid, rykande väntade. Och se’n skulle lördagen, veckans aflöningsdag, komma, då de på kvällen hade råd att taga några extra glas, gå på melodramteatrarna eller till de stora danslokalerna. Hur hade han ej utmålat för sig detta regelbundna lif, som han skulle föra de första åren i det främmande landet, till dess han fått ihop nog att våga något eget, taga språnget. Det lilla rum, han skulle hyra, den rikliga föda, han skulle tre gånger om dagen förtära, hvar han skulle köpa kläder, dricka sitt öl, skaffa sin tobak. Banken, i hvilken hans besparingar skulle insättas: han såg sig själf addera i en liten bok. Hur hade han ej studerat annonsspalterna i söndagstidningarnas väldiga formatupplaga, hur han gått, sökt, stått i kö, hängt på platsanskaffningsbyråerna. Och hur till slut dådlösheten kommit smygande, den tilltagande likgiltigheten, lättjan. Begäret att lefva blott för dagen, rysningen att gå upp om morgnarna, de allt vildare idéerna om något oförväntadt, som skulle inträffa. Gatans dagdrifvarlif, krogens hvilostunder, de alltmer aflägsna utsikternas ständiga uppskjutande. På nytt detta farliga drömlif, som redan en gång förut gjort honom nära omöjlig där hemma i det gamla landet. Den där vansinniga grubbeltanken på uppfinningen, som han aldrig helt ville släppa. Och under tiden detta gradvisa sjunkande till nästan vagabondens ståndpunkt.
Ja, vagabond. Satt han ej här nu med tomt glas och färdig att taga ett nytt, och se’n ännu ett, fastän han då ej skulle ha pängar kvar till spårvagn för natten och morgondagen. Tröstade han sig redan icke med, att blefve det endast vackert väder, kunde han godt gå ute en natt i stället för att tigga om plats på en soffa hos vänner ute i förstaden. Och sade han sig ej hvarje dag, att komme man blott in i oktober, skulle han få arbete — ännu hängde sommarstilleståndet kvar. Och detta trots att han redan nu med en rysning tänkte på vinterns köld och snö och hemska, kalla vindar från den stora sjön.
Den unge svensken knackade. Därpå kom han plötsligt ihåg att han ej längre ägde tio cents, utan endast fem, han hade nyss glömt att han hunnit betala konduktören sin slant innan vagnarna stannat. Ett nytt glas och han skulle vara alldeles utan mynt. Men tysken kom redan med ölet.
Det blef med ens svart natt. Därpå ljungade ett band af silfverhvita blixtar och en knall liknande en häftig dynamitexplosion skrällde genom rummet, som tycktes darra. Glasen klingade bakom disken och några röster skreko högt till. Bland dessa urskildes en kvinnas höga och gälla skri af fasa. Sedan blef det tyst under det man hörde regn och hagel falla likt dån af blykulor mot plåtbetäckning. Och slutligen öfvergick detta smattrande till så ursinnig skurhäftighet att det lät som ett ihållande knackande af hammare och släggor. Man kunde också höra det brusande vattenforsandet på gatan, det lät som strömvågor nedanför ett vattenfall.
Värdens stämma hördes först:
— Tänd gasen, skynda på!
Och kyparens oroliga svar: