— Ja, ja, bara det nu icke är farligt ...
Darrande slog han eld och lyckades, balanserande på tåspetsarna, tända de åtta brännare, som på korta armar höllos ut från salspelarna. Lågorna spredo endast en ofullständig belysning i det stora rummet, de tycktes sväfva i dimma och brunno trögt och ostadigt med fladdrande blå och gula spetsar. Åskslagen fortforo och ekade från omgifvande tomma tvärgator och deras bakgränder.
En af pokerspelarna slängde sina kort och strök ned i handen några slantar. Han var helt blek.
— Jag spelar inte på en stund, sade han.
De öfriga invände ej något. Gäspande sköto de ned hattarna på nästippen och sträckte på sig, med armarna slående bågar öfver hufvudet. Här och där rekvirerades öl eller visky. Värden hängde med trumpen uppsyn öfver en tidning, under det han samtidigt rökte och gaf akt på kassaapparaterna. Neroansiktet stod orörlig som en bildstod.
Nordling hade fått sitt glas just som åskslaget inträffat. Afsiktligt eller icke, hade kyparen ej tagit nickelslanten som låg på bordet. — Hur skall jag göra, tänkte svensken, törs jag stoppa på mig myntet?
En uppassare öppnade en af fonddörrarna. Där bakom tycktes vara någon gång till en gård, ty ett kallt drag strömmade ut och regnfallets plask hördes hårdare, det lät som smällde vattnet mot asfalt och tomma tunnor. Strax därpå kom han tillbaka med ett fat obrutna ostron som han satte på lunchbordet. Några karlar kommo fram och togo för sig.
Äfven Nordling reste sig. Men i det han höjde sig, med ena handen stödd mot skifvan så att tummen kunde oförmärkt skrapa in femcentsstycket, fick han sikte på en grupp, förut dold af den honom närstående pelaren. Den fängslade honom till den grad att han blef stående lika orörlig som imperatorsgestalten vid diskhörnet.
Kring ett rundt bord med tomma glas och fem spridda bentärningar sutto några män, halft höljda i kappor och med slokhattar eller mössor på de lockiga hufvudena. De rökte kritpipor, hade ringar i öronen och voro ovanligt mörkhyade. En af dem, den äldsta, med grått i det bruna och krusiga skägget, hade benen, från foten upp till knät, korsvis lindade med breda band af blått ylle. Hans rock hade, i stället för knappar, som det tycktes, dubbla rader af gamla silfvermynt.
Men det var ej denna, nog så pittoreska samling, som attraherade svenskens uppmärksamhet; som vanligt hade hans blick sekundsnabbt omringat och uppfattat figurerna, måleriskt värderat situationen och hjärnfotograferat den. Dock tillbakasköts bilden för en annan — den unga flicka, som satt framför bordet, styf och orörlig och med ett stelnadt drag af förskräckelse i det vackra ansiktet.