Nordling vände sig och därvid vacklade han till. Han kände dödströttheten återvända.
— Hvar skall jag få sofva, snyftade han och hans röst fick uttrycket af ett kvidande barns.
Polisen betraktade honom tyst. Det kom ett uttryck i hans ögon, som Hugo med dunkel förvåning fann likna Ysaïls skrämselblick i krogen vid åskslaget. Det var en underlig blandning af förskräckelse och medlidande, en sorts undergifven förvåning inför något ofattligt.
Irländaren sade tvärt:
— Jag kommer ej mer tillbaka i natt den här ronden. Ingen annan heller. Good night.
Och han gick hastigt sin väg, söderut, mot staden.
Svensken såg en sekund efter irländaren. Därefter sprang han, snafvande och stapplande, mot träden vid sjön. Uppbjudande sina sista krafter lyckades han släpa närmsta soffa in mellan stammarna. Han lade sig raklång och såg hur månens strålar silade in genom det gröna hvalfvet. Så förvirrades allt, strålar och blad dansade som små sjövågor och han somnade djupt.
Han hade sofvit länge. En dröm väckte honom. Han tyckte att han var på det långa kabeltåget som öfverfylldt af arbetare ringlade upp ur tunneln. I tusental foro de trötta maskinerna hem. Trängseln var oerhörd. Han kämpade för att behålla sin plats på en af vagnarna. Men till sist måste han gifva efter och med ett skri föll han ned från plattformen och under hjulen. — Det var då, han vaknade. Han hade fallit af soffan och låg på marken. Solen lyste, det måste vara klockan tolf på dagen. Hans hufvud värkte, men han kände sig utsöfd. Nordling reste sig.
Han smög upp mot bulevarden. Det Potter-Hudsonska palatset låg starkt solbelyst med fällda markiser för alla fönster. Några karlar gingo innanför gallerverket och maskinklippte gräsmattorna. En neger polerade mässingsbeslagen på en terrassdörr. Under hufvudentréens portalöfverbyggnad väntade en chaufför i en väldig och glänsande lyxtonneau.
Hugo fortsatte en sidogata fram till Clark street. Vid hörnet hejdades han af ett nedgående kabeltåg, tätt packadt med arbetare. Klockan kunde således ej ännu vara mycket.