Gumman hade satt sig och knäppt upp sin väska. Hon tog upp ett aflångt kuvert med fyra svenska frimärken och fem små sigill på.
— Mister Nårdling är väl snäll och tänker på mej! sade hon i en sorts klagande underton och räckte honom brefvet. Därefter blef hon sittande med ögonen riktade på den unge mannen.
Han var en smula generad. Det fanns ej annan råd än att bryta brefvet. Emellertid gick han långsamt fram mot fönstret, liksom för att kunna se bättre, höjde kuvertet ett par gånger mot dagern, slet hastigt upp det, under det han vände värdinnan ryggen, nappade en sedel, kramade den ljudlöst samman i handen, låtande samtidigt lacken knastra för att förtaga möjligt prassel, och förpassade den snabbt som en trolleriprofessor i en västficka. Det hela tog två sekunder. — Han snurrade rundt.
— Få se, sade han, hvad någon hygglig själ har skickat.
— Har inte mister Nårdling skrifvit hem efter viss summa då? frågade fru Ostroem i missräkning.
— Nej, nu har jag ju plats hvilken dag som helst, sade Nordling i lätt ton. Han tillade:
— Och då vill jag ej oroa dem ...
Värdinnan suckade.
Hugo sprätte upp sidorna af kuvertet för att gifva sig sken af att ej ännu ha tillräckligt öppnat det. Därpå drog han fram två sedlar och ett sexviket brefark.
— Se, sade Hugo litet forceradt muntert, se bara, mistress Ostroem, gull, gull, lull, lull — och redan växladt i amerikanskt mynt.