Nordling sköts sakta mot ingången. Han sökte med blicken öfverfara de jättestora affischerna, som täckte väggar och ställningar, men färgerna voro för bjärta, belysningen för nyckfull och själfva plakaten så nära inpå och så oproportionerligt stora att han ej kunde urskilja hvad de skulle föreställa. Ej heller upptäckte han några bokstäfver bildande Ysaïls namn.
Några druckna sjömän krånglade i själfva porten. Ett par frackklädda herrar skreko på en bil, hvars chaufför var försvunnen. I närmaste auto, en stor lyxtonneau, satt en stel, mycket vacker och ung kvinna, betäckt af juveler. Hon satt alldeles orörlig, ett underligt och fruset leende kring den blodröda munnen. Hon liknade en sminkad sfinx.
Hugo slängde sina femton cents på disken öfver kontrollhjulet, vreds rundt i apparatens metallarmar och promenerade upp den mattbelagda parkettgången. Han passerade några svängdörrar, gick igenom foajén och sökte en plats under vänsterläktaren. Den reserverade delen af parketten var glest besatt, men kring borden bakom rådde trängsel. Det var paus i programmet, men en ungersk orkester spelade.
Han såg sig omkring.
Högerläktaren var, som vanligt, fylld af pråligt klädda damer, alla unga. Deras extravaganta koafyrer och hattar lyste som en lång rabatt af blommor.
I en loge satt ensam en ung kvinna. Hon var mycket mörk och vacker, en säregen skönhet, som tydde på polsk eller spansk härkomst. Det låg något förnämt i hennes sätt och det såg ut som vore hon där för att göra studier. Hugo hade nyligen läst George Sand på Newberrybiblioteket och han döpte den främmande till Consuelo.
Logen närmast scenen var fylld af herrar, bland hvilka Nordling igenkände advokaten från Wosslicks. Han satt med rynkade ögonbryn och korslagda armar, ett åskmoln öfver neropannan. — Hela öfre parterren var ett vimmel af folk kring de små runda borden och kyparna hade svårt få rum att servera. Öfver stränginstrumentens fantastiska toner ljödo som revolverskott biljardbollarnas smällar inne i de stora spelsalarna en halftrappa ned. Och från baren slungades som vid fyrverkeri kraschljuden af krossis, glasskrammel, bricksmällar, kolsyrebubbel, silfverklang och korkdetonationer.
En negerpojke i uniform delade omkring programblad, japanska annonssolfjädrar och små koppar med glace. Öfverallt i salen stodo lagerträd och krukpalmer. Det var mycket varmt, men de stora takfläktarna satte ett drag i gång, som hvirflade om med tobaksröken och spridde parfymdoften.
Hugo studerade sitt program. Ysaïl skulle komma i nästa afdelning. Hon hade en inhemsk subrett och en negertrupp före sig. Hennes nummer var ej särskildt framhäfdt med fetstil eller inramning, där stod helt enkelt under namnet, som Nordling nu för första gången såg stafvadt — och som han föreställt sig det — »the beautiful gypsy-songtress». Han rekvirerade ett glas öl.
Ungrarna försvunno och teaterorkestern kom in. Den ordnades hastigt, och så brusade en marsch.