— På teatern, hvad, hvilken?
— Trocadero, oh yes.
Svensken kände godt till Trocadero. Det var en stor varieté med servering, och en nöjeslokal, som fascinerat honom som få och i början ej tagit så litet af hans kassa. Till gengäld hade den gifvit honom de bästa engelska språklektioner, han erhållit. Likt alla landets dylika ställen hade den dock äfven ett mycket billigt pris för dem som så ville, och Hugo hade klar sin plan för aftonen. — Jag har nu femtiofem cents kvar, jag är ju rik, tänkte han. Jag äter middag för tio, tar inträdet en timme efter föreställningens början — general admission — som är femton, dricker så småningom tre glas öl och har då ändå en nickel kvar till en ask cigarretter!
Det var sent, då Nordling slutat sin tarfliga måltid på en af sjömansbarackerna. Då han kom ut, brann himlen i svafvel och koppar bakom spannmålselevatorerna, medan bakom de stora tredäckade Milwaukeefärjorna kröp upp ur sjön en blekröd måne. Michigan var lugn, och på nytt hade en indiansommarens värmevåg gjort kvällen kvaf och varm. Moskiterna surrade.
State street var ett eldhaf. Den torglikt breda gatan sågs myllra af folk, af svarta hopar, kompakta massor, ur hvilka individerna med svårighet skildes. Stundom skymtade turkar, armenier, syrier, negrer och kineser och en och annan indian. De på vanligt europeiskt sätt klädda sammanblandades, flöto så att säga i hvarandra till en enda kosmopolitisk rashop. Trottoarernas dubbelströmmar af höger- och vänsterpasserande liknade fyra ofantliga ormar, som buktade åt tvenne håll, stundom stannande, ibland snärjande, men alltid strax åter glidande vidare. Körbanorna voro packade med åkdon af alla slag och öfver kuskarnas rop och hjulens gnissel skreko automobilernas trumpeter och ljödo spårvagnarnas gonggonger. Från tvärgatornas luftbanor slogo hvita rökhvirflar, pustade pistongerna och hvisslade pipor. De tusen gatuförsäljarnas varuskrän öfverröstades endast af extratidningarnas vilda larmrop om brand, mord och sedlighetsskandaler. Natt hade redan svept kring tjuguvåningshusens öfversta fönsterrader — de ljusglimmande rutorna liknade lanternor fästa vid en Jakobsstege, som försvann i skyn. Från Masonic Temples takträdgård trängde stundom vid ett vindsvep nedåt några spridda toner af en souzamarsch. Men ur alla butiker, de små, som kröpo ned i källare, likaväl som de stora, hvilka borrade sig genom sex våningar, och hvars oerhörda fönster förvandlade husen till glaspalats, strålade ljus, hvars reflexer från prismor, speglar, facetter och strålkastare fördunklade de dubbla raderna af gatans höga båglampor. Elektriska ljusskyltar utanför restauranger, teatrar och hotell snurrade i form af stjärnor, hjul och månar med alla upptänkliga färger från hundratals glödlampor. Transparenta skyltar i oändlighet, spända från hus till hus, gatan öfver och ned så långt blicken nådde, lyste och skimrade. Gasramper, bildande manshöga bokstäfver, klädde väggarna, annonserande allt, från patentmedicin till sättet att frälsa själar, och högt upp i luften fladdrade upplysta små ballonger och drakar, hvars fladdrande vimplar och svansar skreko ut artikeln för dagen. Apotekens illuminerade fönster med de stora globerna i regnbågsfärger täflade i glans med diamanthandlarnas, hvars gallerförsedda skyltkvadrater tycktes spruta eld. Alla krogdörrar stodo vidöppna och deras spegelskifvor återkastade ljusen från lokalernas kandelabrar. Äfven trottoarernas asfalt glödde — långa sträckor var den genombruten af smidesverk, hvars tjocka glas genomsläppte ljus från underjordiska etablissemang. Och här och där smällde fyrverkeripjäser, stego raketer och svärmade eldflugor. Vid gatukorsningarna kunde man se papperslanternorna lysa i kineskvarteren uppe vid South Clark street.
Vid van Buren street, som förde rakt ned till Trocadero, hvars portalobelisker af eld lyste mot sjöfonden, stannade Hugo. Trängseln var här kompakt. Dels var det en dubbelstation för två avenyers luftbanor, dels hade de fyra hörnen inkräktats af hvar sin gatucharlatan — en trollkonstnär, en försäljare af patentmedicin, en dentist som drog ut tänder midt på gatan och en religiös helbrägdagörare. Dessutom hade frälsningsarmén föranstaltat öppet möte med orkester och en stor vagnsorgel och från alla dessa hopens underhållare steg ett skrän som på en marknad. Hvarje frånspänd kärra i de fyra hörnen var förvandlad till estrad och omgifven af facklor och höga stänger med brinnande tjärpytsar, kring hvilka millioner moskiter dansade dödsdans. Polisen brydde sig ej om att upprätthålla mer än skenbar ordning, massan skötte sig bäst själf.
Hugo närmade sig varietén långsamt genom att gå från pelare till pelare under luftbanans brohvalf. Före honom gingo arm i arm en hel rad, åtta, tio stycken, unga flickor. Några hade the streetgirls små halmhattar öfver nästippen, men de flesta voro barhufvade och deras tjocka och svarta hår var uppfäst med granna kammar. Den yttersta i ledet bar en korg på armen, handen kokett och mjukt i sidan. Hon vände sig om, nickade åt Hugo och tog en liten ros ur korgen. Han skakade på hufvudet:
— Inga pängar!
Då stack hon blomman i hans knapphål och han räckte henne en cigarrett, som hon leende tände på hans.
Öfver porten flammade namnet Trocadero i eldskrift. Planen var full af cabs, hyrvagnar och automobiler. Rundt om stodo alla slags försäljare, frukt-, lemonad- och konfektutbjudare. Vid ett bord bröts ostron, vid en liten ugn stektes kastanjer. Men äfven en rad af polska judar från stadens ghetto med bockskägg under de krokiga näsorna och korkskrufslockar framför öronen, hvilka böjdes af hattarnas brätten, utbjödo på en fruktansvärd blandning af engelska och yiddish sina kramlådors kedjor och knappar. De olika ropen drunknade emellertid i skriken från pojkarna, som sålde den sista varietésången — nyss sjungen på Trocadero.