Nordling stirrade hypnotiserad ned i den kokande afgrunden. Han tyckte det liknade hagelstormen, han nyligen upplefvat, och han önskade han vore därnere i den tjutande skaran med brinnande ögon och iskalla hjärnor, och dunkelt kände han att en gång kanske skulle på något liknande sätt som dens, hans tid komma.
En ringning, så häftig och skarp att den öfverröstade tumultet, ljöd. Det var första varningssignalen till att om en kvart dagens börs skulle sluta. Den stora fondklockan visade ett. Hugo trängde sig ut och formligen sopades utför trapporna. Han flöt ihop med strömmen från första våningen och hörde skriken småningom aftaga, eka ned i porthallen, surra under dörrhvalfven för att blifva till bikupsstim utanför huset och slutligen dö bort, upplösas i La Salle streets gatubuller.
Yr och törstig dref han ned mot gatans tunnel. Han ville till Wosslicks källare.
Han steg ned för trapporna i det lilla kurliknande nedgångstornet. Tunnelns gångbana löpte smal som ett rör och i skarp lutning längs med kabelbanornas undervattenshvalf. Det var så tyst och svalt därinne. Fukten rann från de hvitkalkade väggarna och vattnet sipprade mellan murstenarna, som hotade floden att bryta in och begrafva den trafikpuls, människorna, icke nöjda med gator och broar, djärfts draga under vattnets yta. De endast af nätverk omgifna kolspetsarna på båglamporna kastade violetta och fantastiska ljusfigurer öfver gången, och ett doft dån och en svag vibrering varskodde oupphörligt annalkandet af en kabelvagn. Klockorna ljödo förstämda, skuggor och dagrar hoppade öfver de förbiilande fönsterraderna. Efter släpvagnarna redo djärfva bicykelryttare och tätt inpå dem gled ett nytt kabelvindunder. — Och öfver vagnar och människor gingo de stora skeppen.
Wosslicks barrum var så godt som tomt. Dunkel härskade redan därinne; endast genom gallerfönstret föll blek eftermiddagssol. De tre porträtten stirrade med oljetrycksstela ögon rätt ut i luften och öfver Karl den Stores intåg kröpo härskaror af flugor. Vid ett bord spelade tre sluskar poker, och en ensam gäst, som såg ut som en djurtämjare, rafflade tärning vid disken med the bartender. Den lilla böhmiska kyparen hackade is i en stor träbalja. Lokalen luktade fuktig sågspån och surt öl.
Nordling kastade en blick åt fribordet med lunchvarorna. Som vanligt fanns den blandning på ondt och godt, hvilken den amerikanske krögaren kan med ett glas öl bortskänka. Hugo gick fram och fyllde sin tallrik med korf, bröd och ost. Böhmaren serverade honom en bierkupa.
— Schön tag, sade han.
Hugo visste ej hur han skulle fråga efter Ysaïl.
— Har — har den där zigenerskan, eller hvad hon är, varit här sedan stormkvällen, sade han till sist.
— Ten vackre flicke, no, hon är på teater.