Hugo passerade bron. Pojkar metade under bjälklaget och uppe i sitt torn läste brovaktaren en tidning. Rundt om tutade ilsket bogserare, och små motorbåtar kilade som vattenraketer mellan bojar och förankrade pråmar. En lukt af rutten frukt och fisk kom från Water streets saluhallar.
Nordling hade först tänkt gå till något af Kohlsaats lunchrooms, men han erinrade sig ett ställe, där man fick en stor kopp kaffe och tre nygräddade majskakor för fem cents. Han beslöt att först af allt gå dit.
Water street var en enda stor sammangyttring af varuvagnar. Några dussin poliskonstaplar med svettströmmande ansikten under kaskarna och högt lyftade battonger sökte förgäfves i en ström af eder och förbannelser att reda ut härfvan. Hugo kom lyckligt igenom.
Han armbågade sig fram ett par kvarter, vek in i en gränd och nådde Higgins lilla coffeehouse. Rummet, källarlågt och fylldt af ånga som efter en pannexplosion, var packadt af kunder. Hugo ställde sig bakom en stol liksom de andra och fick slutligen plats. En neger kastade fram kopp, grädde och socker, en annan slängde ut de små rykande bröden, som ännu fräste från ugnsplåten och tycktes hoppa på tallriken. Det gällde att äta fort för att bereda plats och Hugo nästan skållade sig. Han erlade vid dörren sin tribut för poletten från disken och knuffade sig ut. — Ett nytt extrablad skreks ut öfverallt under rysliga tjut. Det gällde en afrättning, en hängning för en kvart sedan af en dubbelmördare, och alla detaljerna funnos redan i fuktigt tryck, till och med illustrerade.
Nordling skyndade ned till Lake Front.
Strandbulevarden bredde sig svartblå i skuggan från de stora hotellen — Auditorium, annexet och alla klubbpalatsen. Långt bort aftecknade sig den fula Kolumbusstatyn mot skelettviadukterna till strandjärnvägarnas olika stationshallar och midt på planen reste sig Konstmuseets gråhvita byggnad med dorisk kolonnfasad, flankerad af kolossala bronslejon. Röken från minuttågen låg ut öfver Lake Michigans stålblå yta.
Hugo vandrade länge omkring i den, trots gratisentréen, så godt som folktomma Degasafdelningen. De bonade golfven tröttade så småningom och han gick långsamt sin väg, styrde västerut mot Chalmerska fabriken.
Men där fanns ännu ej plats. Han emottogs emellertid med igenkännande och en särskild anteckning gjordes angående en detaljkunskap. På återvägen stannade han utanför börsen. Han började blifva trött och fick infallet hvila några minuter på detta dagdrifvarnas favoritgalleri.
Genom den stora portalen hördes surret från spekulationsvärldens jättebikupa. Telegrambud och kontorspojkar strömmade oafbrutet upp och ned i flygeltrapporna. Hugo gick två trappor upp och in på friläktaren.
Nere i salen rådde det vanliga vanvettslifvet, larmet, trängseln, förbistringen. Kring den stora hveteplattformen, med trappor upp till, och som sedan terrassformigt sänkte sig inåt som ned i en dal, svärmade några hundra mäklare. Andra hundratal väsnades kring majsborden, kring fläsk- och bomullsringarna. Femhundra telegrafister klickade ständigt iväg på sina apparater och i fonden hamrade stenograferna på sina skrifmaskiner. Golfvet var betäckt af sädesprofvernas korn och af tusentals sönderrifna depescher och noteringar. Vansinniga tjut hälsade hvarje fluktuation i marknaden och buden för fallande eller stigande vrålades fram som i orkanstorm. Alla, millionärer, fraktmänniskor, bokhållare och springgossar, voro i skjortärmarna, och luften var fylld af damm, papperslappar och hvetekorn. De stora båglampornas glober flämtade högt öfver den hvirflande massans hufvuden, gonggonger ljödo och elektriska signaler tändes och slocknade på markeringsläktaren. Raden af olika anslagstaflor belägrades af en svettdrypande hop mellanhänder, och härs och tvärs kilade blixtsnabbt de små expressbuden med sina blocknotes, hvars hvita lappar kunde innehålla ett par krumelurer som betydde ruin eller förmögenheter. Stundom uppstod en plötslig stillhet, en tystnad, som hämtade hela denna väldiga maskin, hvars trådar räckte världen rundt, andan. I nästa sekund bröt åter helveteslarmet löst, rullade dånande och cyklonlikt salen rundt, slog mot väggarna, steg mot taket i oceanisk öfversvämning och kom byggnaden att skälfva. Med förvridna anleten och knutna händer störtade representanterna för hausse och baisse i striden, och deras frenetiska rop skallade som skeppsbrutnas i dödsångest. Men kall och lugn bredvid the Boards president stod den unge millionärsgosse som framkallat denna storm, af hvilken han en gång skulle slukas, och läste med nöje de sista underrättelserna som sade att missväxten — alltså hungersnöden — i Indien var i ständigt stigande. Och båglampornas hvitgredelina ljus hoppade och hväste öfver affärsvärldens Gehenna.