Avenyen utanför låg blank, rak som ett streck, och öfver den gråtorra asfalten rullade höstens första löf. Alléernas träd sträckte i smalnande perspektiv ända ned till floden, bakom hvilken affärsstaden låg och öfver hvars guldunst summo svarta, blå och hvita rökmoln. En neger skrek något åt Hugo, och han klättrade upp på den svarte skoputsarens stolplattform för att få skorna borstade.
— Fine morning, sar!
Yllebindlarna flögo öfver Nordlings fötter. De ormade sig kring häl, tåspets och hålfotens sidinsväng och en svag kittling irriterade behagligt. Hugo ögnade flyktigt igenom de stora rubrikerna i Daily News andra morgonupplaga, som negern räckt honom. Det var som vanligt mord, eldsvådor, järnvägsolyckor och börspanik. Litet våldtäkt med åtföljande lynchning, några nattliga rån, ett par millionärdöttrars bortgiftande med europeiska adelsmän utan pängar, kapplöpningar, prisboxningar och annonser, annonser, annonser.
Vinden spelade genom träden, dansade med fallande blad och lät tidningen fläkta.
Skorna skeno som spegelglas, men alltjämt ingned putsaren dem på nytt. Han var en ung och vacker typ, med den kaffebruna teint som första rasuppblandningen ger. Den lilla sportmössan satt på ena örat, de stora, svarta ögonen spelade lifligt åt alla håll, tändernas emalj porslinslyste. Den röda skjortan var öppen på sjömansvis öfver ett bredt och brunt bröst och han hvisslade en munter cakewalk.
Färdigt — och Hugo hoppade ned. Han räckte sin nickelslant åt pojken, som i några vana taktslag med viskborsten öfverfor hans rock. Han kunde ej låta bli att le, då han såg in i de svarta solögonen och negern log tillbaka. I nästa sekund jigdansade denne ut midt på bulevarden, sökande kunder, och Nordling hörde efter sig hans glada och gällt musikaliska röst i yrkesropet:
— Shine, sar! Shine, sar?
Solen lyste blek öfver gatan. Luften var sval. Bakom gallergrindarna till de likformiga husens hvita trappor skurade uppskörtade flickor balustrader och dörrar. En och annan ridknekt, rökande sin korta bulldoggspipa, sysslade med sadlar och remtyg. Då och då växlades några ord mellan de unga flickorna och deras fnissande skratt ljöd öfver avenyen. Ibland föll ett gulnadt blad, singlade genom luften och fastnade på Hugos rockuppslag.
Han gick och tänkte på sin dag. Det föreföll honom i den rena och eggande luften som andades han för första gången utan obehag. De sista månadernas ångest och förslappning var borta, han skulle nu lyfta sig öfver svårigheterna. Först ville han göra upp dagens program. Redan i dag skulle han gå till Frazer & Chalmer och på nytt höra efter — det verkade bra att han var ren och snygg. Men först skulle han äta något. Och för resten en fridag — på Konstmuséet var en Degasutställning och han hade aldrig förlorat sitt medfödda intresse för konst. Denna tanke förde med sig minnet af de unga artister, han först råkat, men då den lilla reskassan var slut, dragit sig ifrån. Äfven till dem kunde han titta upp. Och så Ysaïl — han måste in till Wosslicks. — Låt mig se, sade han till sig själf, jag har sextiofem cents i växel, de få gå i dag, så blir det jämnt en dollar, och den måste räcka!
Ju närmare han kom Dearbornbron, dess högre steg larmet från stadens hjärta. Det var ett surrande ljud och ett väldigt mummel, ett dån som från en oerhörd ångmaskin. Det steg och föll icke utan stod för hörseln som en jämnhög mur i den höga luften. Endast växte liksom hvarftals. Öfver floden låg ett topasgult töcken.