V.
Hvad en dollar räcker till.
Då Hugo tidigt följande morgon vaknade, sken en blek och kall höstsol på gårdsmuren midt för hans fönster. Tunn och kallt blå höjde sig himlen öfver muren och gårdens enda träd, en knotig och tynande kastanje, släppte blad från sina som i frossa skälfvande grenar. Ur soplåren yrde sågspån, kolstybb och papperstussar.
Men Nordling sprang lätt ur sängen. Han hade sofvit bort kvällsintrycken och kände sig stark och nästan munter. Nu skulle han taga ett bad.
Badrummet var i samma våning. Han fyllde karet med kallt vatten och steg med förtjusning ned i den kalla porslinsovalen. En mandeltvål förbrukades, och han frotterade länge sin kropp, till dess den under fiberhanddukarna lyste röd som eld. Det var som hade han velat tvätta af de sista motgångarna, skölja bort olyckorna och nu ren och stark gå något nytt och verkligt emot. Han hvisslade lågt en melodi som han trodde sig ha uppfattat i Ysaïls sång.
Därefter rakade han sig, utan vidare lånande herr Ostroems bästa knif, och kammade omsorgsfullt sitt hår. Alltjämt hvisslande plockade han fram rent linne ur tvättinrättningens manillapapperspaket, hvilket låg i den lilla, för öfrigt tomma byrån. Han borstade sina kläder med viskborstarna som hängde i sina bleckställ, och då han vändt och knutit sin halsduk hårdt kring den kalla, höga och glanshvita dubbelkragen, kände han sig ånyo vara människa.
Slutligen räknade han pänningarna. Tio dollars hade fru Ostroem fått. Så hade han köpt litet i går kväll — hvad var det? En pint öl, fem cents, en cigarr, ett paket cigarretter, fem cents hvardera, två flaskor gingerale, tio cents, och den lilla påsen.
Det blef trettio cents och mycket riktigt återstod nitton och sjuttio. Han beslöt att bedja få återtaga sitt gamla rum, för en vecka till att börja med, och betala två dollars i förskott. Hugo rullade sedlarna, tian och femman, väl tillsammans och stoppade dem i klockvästfickan, skrapade samman silfret och stack det i högra byxfickan, samt gömde brefvet inom de nötta läderpärmar, hvilka skulle föreställa plånbok. Därpå gick han ned.
Värdinnan var förtviflad. Ostroem hade varit borta hela natten och, nyss återkommen, genast lagt sig att sofva. Han hade sett ut som ett uppgräfdt lik i ansiktet och stinkte af mysk — mistress Ostroem begrep nog, men vänta! Till att börja med hade hon kört bort den unga städerskan, hennes eget hem skulle åtminstone ej vara ett dåligt hus.
— Ja visst får mister Nårdling rummet. Här skall man stöka och slita för ingenting — nu måste jag göra en extra stark frukost åt Ostroem, så att han ser ut som folk igen ...
Gumman lät en lång följd af rasselljud uppstå genom vilda manipulationer med lock, grytor, pannor och spiselattiraljer. Det lät som en rad af artillerisalfvor, och hon var så äktenskapligt upprörd, så köksröd och så blind från såväl inre som yttre ugnslågor att hon knappast märkte de två stora silfverdollrar, Nordling lagt på matsalsbordets slagfält, då han flydde ur köket.