Han diktade själf och lade till där han ej kom i håg, men det var en mycket vacker saga, och både gamla kokerskan Ostroem med sitt spiselbrända och bekymmerfulla stackars gumansikte och den unga gatflickan, som sökte lära sitt olagligt födda barn sitt hemlands språk, lyssnade som i ottesång. Och i den lillas blåringade och stora ögon lyste det som af reflexer från heldagsljus och hon glömde sina dadlar och sökte hålla tillbaka hostan så mycket som möjligt. Och utvandraren själf med en stundom skymd blick och ibland underligt tjock röst talade alltjämt om Tummelisa, som hade ett grannt lackeradt valnötskal till vagga och blå violblad till madrasser och till täcke ett rosenblad. Och som en natt togs bort och flöt utomlands på ett stort näckrosblad och träffade alla de stygga och fula paddorna och ollonborrarna och råttorna och fick skälfva af köld och digna af trötthet och hunger. Och han berättade om lilla Lisas alla äfventyr och pröfningar, och om fågeln som var nästan ihjälfrusen, men kvicknade till, och till sist flög bort med Tummelisa från allt det stygga och fula.
— Och se’n? sade lilla Lajsa.
Hugo läste som ur bok — det var som hade en minnets skåpdörr slagits upp från förr:
— »Så kommo de till de varma länderna. Där sken solen mycket klarare och himlen var dubbelt så hög, och vid diken och hägnader växte de vackraste gröna och blå vindrufvor. I skogarna hängde citroner och apelsiner, luften doftade af myrten och krusmynta, och på landsvägen sprungo de vackraste barn och lekte med stora, brokiga fjärilar. Men svalan flög ännu längre bort, och det blef allt vackrare och vackrare. Under de präktiga gröna träden vid den blå sjön stod ett skinande hvitt marmorslott från gamla tider, och vinrankorna slingrade sig omkring de höga pelarna; högst där uppe voro många svalbon, och i ett af dessa bodde svalan, som bar Tummelisa.»
Och så berättade Hugo till sist för den lilla Lajsa hur den lilla Lisa blef förd till en stor hvit blomma och af blommans ängel fick hvita vingar på sin späda kropp och med dem flög rakt in i sällhet och ljus.
Då sade lilla Lajsa med sin tunna, allvarliga röst:
— Säg du, flög hon in i himmelriket då?
Och Nordling visste ej hvad han skulle svara. Ty sagan var slut och han var så långt, så långt från sagornas värld.
Han klappade barnet på hufvudet. Miss Maud reste sig och likaså fru Ostroem. Han hörde gumman vänligt hviska till dansösen och uppfattade att hon nu kallade äfven modern för Lisa. Det var sent och Hugo tackade för anbudet att öfver natten få ligga i sitt gamla rum. Innan han gick upp kom Miss Maud fram och tryckte tafatt hans hand.
— Tack, sade hon, och rösten skälfde litet, — tack — det var så — så vackert och — snällt mot min stackars lilla unge ...