— Det skall hon åtminstone lära sig, svarade dansösen lifligt och med ett uttryck i rösten som skilde sig från den annars tämligen än konstlade än simpla ton, hvari hon talade.
— Snälla du, snälla du, berätta! upprepade barnet bedjande.
Han lyfte upp flickan.
— Och om hvad, liten?
— Sagan om lilla Lisa.
— Jag vet ej om jag kan —
— Om lilla Lisa, du vet. Om Tummelisa ...
Nordling mindes skoldagarna och då han hvarje lördag för sparad veckoslant i hörnets boklåda köpte ett subskriptionshäfte af den store danskens sagor. — Tummelisa var det ... Ah, hvar fanns väl hans barndoms bibliotek nu? Han såg vägghyllan i sängkammaren, vindskupan med det lilla bord, som var hans, kaminens ventilögon och luckans röda gallermun, där kolen lyste mellan tänderna. Han hörde faderns tunga andhämtning från utdragssoffan, på hvilken han tog den för det sjuka hjärtats skull förbjudna middagsluren. Och öfver plåttaken föllo flingorna i kapp med blåskymningen.
— Tummelisa, sade än en gång det lilla svenska utskottsbarnet i det främmande landet.
Och Nordling berättade.