— Sitt ned, sitt ned, sade gumman. Här ä’ alla gästerna borta i kväll, på teatern förstås, det är ju lördag. Men fröken är glad att slippa en gång — hon är vid Mc Vickers ...
— Jaså, sjunger —
Miss Maud skrattade. Det såg inlärdt ut.
— Nej, jag dansar, jag var ett tag vid operan hemma, men det — det är bättre här. Jag kom till världsutställningen, jag och en kamrat. — Nästa vecka ha vi en ny pantomim: Ali Baba och de fyrtio röfvarna.
— Sitt, uppmanade värdinnan, sitt, sitt.
De satte sig. Nordling sjönk till synes ned i en byrå — men det var en emmastol. Samtalet gick trögt, då och då afbrutet af barnets frågor och hostanfall. Nordling föreslog till sist att få gå efter litet öl — han skulle ändå ha en cigarr. Damerna tackade med förtjusning. I köket lånade han en bleckflaska — den sedvanliga hämtaren. Då han återkom, hade han med sig, utom ölet, två buteljer ingefärslemonad och en påse kanderade dadlar, köpta vid gathörnets vagnsstånd. Ute var det alldeles mörkt och ganska kyligt. Han undrade om han skulle få tillbringa natten i sitt gamla rum.
Miss Maud tände en cigarrett, som Nordling erbjöd. Fru Ostroem hade satt fram glas på en chaislong som var ett bord.
De talade om Sverige. De talade försynt om det gamla landet, som om en död. Hugo fick känslan af att sitta långt bort från verkligheten och se på något genom ett flor. Den lilla flickan bad honom med de små tunna armarna om hans knän:
— Snälla du, tala om en saga ...
— Så bra hon talar svenska, sade Nordling, vänd till fröken-modern.