Nordling gick in.
I rummet sutto fru Ostroem och en ung dam i en sorts soffa, som liknade en orgel. En liten ljuslockig flicka stod vid skuggan af en stol, hvars spindelben, andedräktsäte, hårfina karm, och allt, var helt och hållet förgylld. Detta spröda machverk var nämligen ej afsedt att sitta på.
— Lajsa, sade den unga damen, uttalande Lisa på engelskt vis, rör ej stolen!
— Insch-ni-jör Nårdling från Stockholm och miss Maud, också från Stockholm, från op’ran — presenterade fru Ostroem, vänligt leende.
Det var en ganska ung flicka, smärt och hade varit vacker, men med något trött och lidande, något slocknadt i anlete och blick. Det slog Nordling att samma förgrämda uttryck mindes han från sin barndom både i sin mors och mosters ansikten. Det var som hade en gång något ramlat, något brustit för dessa kvinnor, och minnet af illusionens slutliga flykt outplånligt stämplat deras drag.
— Mamma, sade den lilla flickan, kan den herrn sagor?
Den unga kvinnan rodnade, men log samtidigt.
— Var tyst, Lajsa.
Hugo kände sig beklämd. Han tänkte på sitt bref. Han såg också att miss Maud var fattigt och trasgrant klädd och att barnet hade något hektiskt öfver sig. Plötsligt hostade det — en våldsam hosta som kom det lilla bröstet att arbeta i kramp och färgade det magra ansiktet blodrödt under guldlockarna.
— Tack, kära fru Ostroem, för mat, stammade han.