— En röfvare — jo jag tackar, ånej, inte än.
— Har inte mister Nårdling gått än, men gå då ned och ät — alla ha redan haft supper. Och Ostroem tänker gå.
— Nu igen?
— Han ville ha fem dollars till den där biljarden — hvem vet om det är till den för resten — och jag hade ju inte växel, herrn fick ju det. Så måste jag ge honom tiodollarn, och nu får jag väl icke se honom i natt.
Det var inte långt ifrån att gumman snyftat. Nordling fortsatte nedåt matsalen. Värdinnan ropade efter honom:
— Kom upp i parlorn se’n och språka litet ...
— Tack, ja, jag skall titta in i förmaket.
Matsalsbordet var ett härjadt fält med skrynklig och såsfläckad duk och tusentals brödsmulor. Efter stormningen hade anförarna beröfvats allt innehåll och alla linjer voro brutna, alla punkter i oordning. Till och med soja- och senapskopparna erbjödo anblicken af djupt förfall. En ensam flygellampa belyste melankoliskt valplatsen.
Hugo åt med glupsk aptit den kallnande maten, som den magra flickan framsatte. Hon hade rödgråtna ögon, förmodligen syndens lön för annan person. Tomatsoppa med små kex afslutade måltiden.
Fru Ostroems kära parlor, det vill säga hennes salong, hennes förmak, var hennes stolthet. Det innehöll allt som var smaklöst af en tapetserarfantasis utsväfningar. Gardiner, mattor och hemska draperier hängde och slängde på, öfver och under allt. En del hade spetsar, en del broderier, en del plyschbollar och tofsar, en del hade alla dessa attribut tillsammans. Äfven en möbelsnickares värsta deliriumssyner funnos afbildade i hans produktion i form af vansinniga möbler, omöjliga att komma under fund med. Allt var naturligtvis billigt, men dyrt betaldt enligt landets afbetalningssystem.