Österköping den 5:te september.
Du kära, kära Hugo!
Jag sänder dig härmed trettio dollar som jag hoppas kan komma dig till godo i det stora och främmande landet. Det är ej mycket, det förstår jag nog, därute, men jag kan ej sända mer denna gång. Var nu rädd om pänningarna, kära Hugo. Ack du kära, hvem kunde väl tro då du var liten och låg i Karins knä att du skulle fara så långt bort! Jag tänker så ofta på dig och undrar hur du har det — man hör ju så mycket förfärliga saker från Amerika. Gud gifve dig lycka, Hugo, därborta, och kom ihåg att hade den kära Karin fått lefva, så skulle hon velat blifva stolt öfver sin gosse.
Nu orkar jag ej skrifva mer, mina ögon har varit så dåliga den sista tiden. Jag sitter som vanligt vid mina böcker hela dagen i boden och har intet att berätta dig som är ute i stora världen. Det enda jag längtar efter är mina kära grafvar, mammas och syster Karins! Men de äro ju i Stockholm. Från faster Lotta hade jag bref i förra veckan, hon är dålig, stackars Lotta. Skrif till henne, Hugo, hon var så snäll mot dig då du var liten och Karin föll ifrån. Gud gifve dig hälsa, du käre, som jag håller så mycket af. Och skrif någon gång och berätta litet för mig, Hugo. Det är nu ett halft år sedan jag hörde från dig.
Din gamla moster
Kristin.
Nordling satt länge och stirrade på en punkt. För hans ögon dansade och brände i eldskrift det lilla brefvets affärstydliga, nu af ålder litet darrande piktur. Och detta omsorgsfulla och vackra pränt framkallade en bild. Han såg mostern med sitt bleka, fina, förgrämda anlete. Den tåliga, genom gråt i det tysta förbrunna blicken, det nu tunna hårets gråa slingor, den böjda gestalten vid sin pulpet i den pedantiska landsortsstadens kramhåla. Han såg hennes genom lidanden tillkämpade lugna min, det vackra undergifna leendet. Han tänkte på hennes aldrig pliktsvikande arbete under de långa åren, som beröfvat henne alla illusioner, äfven de minsta, till och med den lilla önskan att få besöka ett par kära grafvar. Och hennes bild framträdde mot ett hem och ett land, som han kände sig aldrig mer skola få se. Och han tyckte sig redan död. Och gripen af den utvandrandes plötsliga ångest, hvilken är den i natten utstöttes, kastade han sig öfver sängen, bet i kudden för att dölja ljudet af de krampsnyftningar, som ville kväfva honom och grät sig slutligen till sömns som hade han än en sista gång varit ett litet hemlöst barn.
* *
*
Det var skymning då han vaknade. Han reste sig förvirrad och lyssnade. Genom trappuppgången steg slamret af porslin och glas, som diskades. Han såg på det hopskrynklade brefvet, hvilket han ännu höll kramadt i handen. Så blef han sig själf igen, kall och eftertänksam som den ännu efter kastningarna studsande immigranten bör vara. Han stoppade ned brefvet, såg på den undansnillade sedeln — jo, det var en tiodollars — och beslöt att gå ned. Efter att hastigt hafva tvättat ansikte och händer begaf han sig utför spiraltrappan.
I andra våningen mötte han fru Ostroem. Hon skrek till i förskräckelse.
— Jisis, jag trodde det var en burglar ...