Han lade märke till att gumman efter betalningen uteslöt herrtiteln och kände sig plötsligt nedstämd.
— Jo vars, gå upp bara.
— Och så har jag visst litet tvätt, som jag ej kunde ta ut när jag flytta’?
— Ja vars, ta’t. Det ligger i Nårdlings gamla rum, som ej är uthyrdt.
Gumman skumpade ut i köket och Hugo klef trapporna med fyra steg i taget.
Men då han kom in i sitt forna lilla bakgårdsrum, som blott innehöll en säng, en byrå och en stol, sjönk han ihop. Han kände sig ytterligt matt och ånyo kom den utestängdes förtviflan öfver honom.
Här hade han drömt och planerat invandrarens första stormförslag. Hur han tänkt och spekulerat — hur han gäckats och lidit. Hvilken ångest och rädsla han utstått inom dessa fyra trånga väggar, hvilka lögner han måst skrifva till hemlandet, och hvilka lögner han fått utdela här! Här hade han legat sömnlös och nu, nu i denna stund var han ännu så djupt sjunken att han måste emottaga allmosor hemifrån — och från en fattig. Och därtill alltjämt ljuga för en annan fattig — ah —
Och han dolde sitt ansikte. Den stora kroppen skakades af snyftningar och tårarna sipprade mellan hans fingrar. Han var för vek, han dugde nog aldrig — hvad skulle han göra — hvad skulle det väl bli sedan —? Och dessa pängar — detta bref som han knappt vågade läsa, ty han kände sig ovärdig ...
Med blicken bländad af tårar läste han, mumlande orden med kväfd röst som i en stapplande bön vid någon kärs bår.
Och han läste: