the roll, the bisçuit, and whatever else they make.
Why, boys, I say, she is out of sight,
I go to see her every night,
she is my own, my ducky darling Marguerite!
Det var en jublande melodi, i hvilken de dåraktiga orden flöto som pärlande champagneskum, och hela publiken log och jublade med och orkestern lät tonerna dansa som yra fjärilar. Och den lilla irländskan slängde och skakade och nickade med sitt lockiga hufvud och sträckte ut de runda armarna, som ville hon famna hela salongen, och hennes lilla röda mun, som hade så brådtom med de snabba orden, putade ut med fylliga läppar fulla af kyssar. Och i applåd- och blomsterstormen blixtrade hennes blågrå ögon, som om detta varit det förnämsta de skådat under ett sextonårigt lif. Och de stora ridågardinerna böljade som vågsvall kring hennes lilla modellkropp.
Därpå kommo negrerna.
De gingo sin cake-walk i allt mer ökad takt och under ständigt stigande ackompanjemang. Det var ovillkorligt smittande, och de taktfasta handklappningarna och banjoskrällarna ryckte åskådarna med. Då orkestern brast fullt lös med pukor och trumpeter, stämde alla in i refrängen:
Keep them golden gates wide open
— wide open, wide open —
Keep them gates ajar!