We want the streets be laid with carpets
— with carpets, with carpets —
and we don’t want any trolley-car ...
Under ett larm, som sopade genom salen lik en stormvind, föll ridån för att genast höjas. De svarta gestalterna i sina lysande dräkter vredo sig som ormar, ansiktena strömmade af svett, ögonens hvitor glänste som elfenbenskulor och alla de akrobatiska dansstegen gjordes på nytt i furiöst tempo. Högre, högre ljöd cake-walkens febermelodi, och bastrummor, trianglar och mässingslock smällde. — Från scenlogen anförde O’Neill med en stor pappersrulle hela publiken. Han hade rest sig upp till full längd och hans förfärliga röst ljöd öfver alla andras:
— Sjung med — sjung med för satan! Stampa — stampa — nå:
— Keep them golden ...
Han gestikulerade vildt.
— Det menas himlen, skrek han — den gyllene porten — haha ...
Sång och musik brusade orkanlikt, väggarna skälfde.
Hugo såg efter sin George Sand-figur. Hon hade gått. I hennes ställe satt där damen från bilen utanför porten. En ung man i frack slog i champagne åt henne. Hon stirrade stelt framför sig, underligt leende, och hennes juveler glittrade i kalciumljuset. Öfver henne hängde rabatten af unga kvinnor och deras ansikten glödde af vin. Bakom dem kom ledet af svarta frackar, hvita skjortbröst och chapeau clacquer. Kvinnorna sjöngo med. — De voro den stora stadens Moloksoffer — bränslet. Och kvinnan i logen liknade en sminkad sfinx. Dåren O’Neill anförde.