Salongen mörknade. Det blef tyst. Hugo kände sitt hjärta häftigt klappa. Han glömde allt — belägenhet, omgifning, det förgångna och det kommande. — Nu, tänkte han, nu, just nu kommer Ysaïl. Och jag lefver nu, nu, nu — just nu!
Den svaga ringningen hördes inifrån. Kapellmästaren fick sin elektriska signal och introduktionen började. Därpå släcktes äfven i orkestern, och på ledarens taktpinne tändes en liten glödlampa. Den lyste och svängde rytmiskt af och an i bågar som en eldfluga. Ridån höjde sig.
Scendekorationen var en djungel i grönt månsken. Ysaïl stod med sin gitarr midt på scenen och i samma dräkt, endast tunnare och finare, som om natten hos Wosslick. Kroppens former voro fullt skönjbara genom tyget. Hon höjde de nakna armarna och sjöng.
Det var omöjligt urskilja orden. Hugo igenkände melodien från stormkvällen. Det var en stormsång — men utan ord. Ysaïl liknade en staty och han trodde sig någon gång hafva sett en egyptisk afbildning af gudinnan Pacht med kattansiktet, som påminde om zigenerskan. Hon stod med knäna tätt hoptryckta, rak, smärt, de unga brösten spända. Ögonen lyste elfenbensgula under de tvärraka brynens svartränder.
Ridån föll och den gick ej upp på nytt, då endast matta applåder följde. Tydligen begrep ingen prestationen. Från fondgalleriet hördes till och med hyssningar.
Hugo reste sig förvirrad och ond. Förstodo då ej dessa åsnor att detta var något extra — var vackert, var glimt af annan värld? Han såg hotfullt upp mot läktaren, som ljusnade under lampornas opaliserande pånyttfödelse. Då fick han se sin George Sand-flicka, som kommit in i dyrbar supékappa med hvitt pälsbräm och stannat bort i logen. Hon applåderade ifrigt. — Likaså O’Neill i scenlogen. Hugo smällde hop händerna ett par kraftiga tag och armbågade sig sedan ut. Från scenen hördes bakom ridån bullret af ställningar som restes för en trupp räckgymnaster. Orkestern stämde.
Utkommen antastades Nordling af en tiggare. Han hade inga ben och inga händer utan hasade sig omkring på ett par brädlappar och med tillhjälp af armbågarna. Hugo erinrade sig plötsligt att han ännu hade tio cents kvar af dollarn, enär han ej druckit mer än ett glas öl. Han trefvade efter tiggarens rockficka men kunde ej finna den. Då öppnade krymplingen sin tandlösa mun och höll den ljudlöst öppen. Nordling förstod och stoppade i det svarta gapet den lilla silfverpänningen.
Tiggaren hoppade bort. Hugo såg honom försvinna inom en glasdörr till en grändhåla, där dräggen fick ett stort glas sprit för billigt pris. Genom den immiga rutan kunde han otydligt urskilja, hur den stympade varelsen spottade ut slanten på en pall och en karl i blått förkläde därpå i stället hällde ett mått visky i den gapande munnen.
VI.
Dörren.
— Hvad skall jag göra nu? Nordling upprepade rådvill frasen. Han brann af längtan att träffa Ysaïl, men visste ej hur det skulle gå till.