Borta på State street vällde alltjämt folkhoparna. Blossen och ramperna lyste, och spridda orgeltoner och sång fördes ned mot Trocadero. Bakom huset hördes sjön sucka.
En bil hvisslade förbi. Den lilla irländskan satt bakom glasväggarna omgifven af herrar. Mellan sig hade de en champagnekylare, ur hvilken dubbelhalsar stucko upp.
Då föll det honom in att se på det skrynklade programmet. — Jo, mycket riktigt, zigenerskan var tvungen deltaga i den lilla enaktsoperett, som enligt bruket afslutade föreställningen. Det skulle dröja minst en timme innan hon kom ut ur teatern.
Han fick en idé. Hvarför ej gå upp till Academie Julian-afdelningen? Han kände tidningstecknarna och huset stod ju så godt som utanför. Ett par steg bara och han vore där.
Litet tvehågsen gick han fram till den stora portalen. Atheneum Building, läste han. De undrade nog, hvarför han så hastigt försvunnit ur deras krets, de kunde ju ej veta orsaken, han hade aldrig talat om sina svårigheter. Dumt för resten, tänkte han. Kanske hade han annars länge sedan haft plats som ritare någonstädes. — Nå, han skulle gå upp i alla fall för att döda timmen.
Elevatorkorgen gled snabbt uppåt. I hvarje våning lyste det — här var det Chicago, som om nätterna fick arbeta på konstnärlig utveckling. Öfverallt ateljéer och studios af alla slag, skolor, klubbar, korrespondensbyråer. Ur en del dörrar trängde ljudet af pianon, mandoliner och fioler. Det var musikundervisning. Deklamerande uppfattades på andra håll — där funnos teaterelevskolor och recitationshallar. Genom några stora rutor uppsnappades i en blink raden af långa ritbord, det var en nattlig arkitektskola.
— Sextonde våningen, skrek hisspojken och smällde upp gallerdörrarna. Hugo gick raskt fram till en gardin, som täckte ingången till den lilla amerikanska afdelningen af den berömda parisskolan.
Vaktmästaren mindes honom. Jo, det var modellkväll — kvinnlig. Han följde en smal gång och steg in i ett stort och högt rum.
Skynken voro dragna för takfönstren, men genom luckor och springor glimmade stjärnor på den mörka natthimlen. Ljusramper löpte kring väggarna, tätt under ateljétaket, skuggades af bleckskärmar och funnos äfven särskildt koncentrerade öfver modellplattformen. Denna träställning var fyrkantig och af en half meters höjd. Rundt omkring voro lägrade ett femtiotal elever. De närmaste sutto på låga pallar med ritbrädena stödda mot golfvet, bakom dem stodo andra vid stafflier och de bortersta hade höga målarstolar och spännramarna uppinnade till staffliernas högsta höjd. En ung flicka poserade naken på tribunen — fötterna inriktade på plankornas kritstreck, hvilka utvisade första posens ställning. Ljuset föll öfver hennes unga kropp, som i öfverbelysningen fick blåskuggor under bröst och i ljumskarna. Benen tedde sig nästan violetta genom blodets samlande nedåt under posen. Bakom henne grinade ett skelett vid sin ställning och några gipsafgjutningar af händer och fötter lyste hvita mot väggens grå väfbeklädnad.
Alla arbetade tysta. Endast kolens hvässande mot sandpapperen hördes. En liten fransman gled ljudlöst från staffli till staffli — men utan att rätta något. Hans svarta ögon följde på sin höjd pröfvande någon af de unga männens hastiga jämförande måttagningar med stiftet öfver modellens proportioner. Då han fick se Hugo, nickade han och pekade mot ett hörn, där hopfällda stafflin stodo i klunga och ritbräden voro inskjutna i numrerade bås. — Nordling skakade på hufvudet.