På en gång kommo flera flickor, tydligen statister, genom trägrinden i entréhallen. De omringades genast af männen, men en gestalt i lång gummikappa och med en lätt sjal öfver hufvudet skilde sig snabbt från sällskapet och nästan sprang uppåt gränden. Det var Ysaïl. Hugo skyndade efter.

Han hann henne utanför dörren till en liten vinkällare, som låg undangömd och inklämd i en mörk passage mellan höga och svarta varuhus. En ensam lykta brann öfver skyltens snidade Bacchus.

— Ysaïl, flämtade han, Ysaïl — känner du igen mig?

Hon vände.

— Ja, svarade hon endast.

— Jag har ej sett dig se’n hagelstormen. Du sade jag skulle få söka dig hos Wosslick. Jag har varit där, men du fanns ej. Nu såg jag dig i kväll på Trocadero ...

— Ah — nå, hvad tycka? Jag vara bra? Vara vacker? Men amerikaner ej förstå. De inte klappa mycket åt mig.

— De äro idioter. Du var mycket vacker, Ysaïl. Mycket, mycket, mycket vacker! — Kom, låt oss dricka något, äta något. Hvarför ej gå in här?

— Har du pängar?

— Ja visst — sedlar.