Hugo stirrade på salongens möbler. De sågo ut som vanskapliga djur i skymningen. Draperiernas bollar, plyschtrasor och spetsar liknade svansar och slamsor på afdragna och till torkning upphängda hudar. Nere i köket grälade gumman med de nya pigorna. De svarade med att bedja henne beskydda dem mot herrn. Han hade natten förut sökt tränga in i deras rum. Nu blef det orkan. Kopparlock skrällde stridsfanfarer och dörrar smällde kanonskott. I stället för krutrök trängde stekos från härsket flott upp genom trappan och in i förmaket. Genom de tunna väggarna hördes Lisas förfärliga hostanfall.
Nordling lyssnade apatiskt. — Hvilket elände det hela! Och så Ysaïl. Sedan Trocaderonatten hade han ej sett henne. Ibland trodde han nästan att hon var ett hjärnspöke. Han hade gått flera nätter ned till Wosslicks källare och där vid ett glas öl ätit sin gratismåltid för kvällen. Men hon fanns aldrig där. Ej heller på Trocadero. Hon hade slutat utan vidare efter ett par dagars uppträdanden och ej till någon yttrat hvart hon skulle gå. Ingen visste något om henne.
— Hvem är hon? tänkte Nordling för hundrade gången. Och han sökte analysera sitt intryck af henne.
— Älskade han henne? Ja, nej, jo, nej! Men han kände en fullkomligt vanvettig passion växa inom sig och slå som blåheta vågor rundt om honom, när han riktigt tänkte på henne. Hon var inkarnationen af allt kvinnligt mystiskt, han kunde tänka sig, och samtidigt det mest fantastiskt konstnärliga, han någonsin drömt. Det var i detta det låg: mystiken, kvinnan. Men hvad skulle till exempel ett förhållande dem emellan utvecklas till? Äfven under bästa förutsättning, att han hade inkomster, pänningar, kunde de ju icke gifta sig. Ej heller till älskarinna dugde denna sällsamma nattfjäril — de kunde ju knappt talas vid på samma språk. Och i hennes uppträdande låg lika mycken plötslig köld som glimtar af impulsiv hetta. Och för resten — hvar var hon nu? Han skulle troligen aldrig mer se henne.
Än en gång såg han i detalj scenerna vid deras två, på det hela så korta sammanträffanden. Hur hon kommit under åskbyn som en stormsvala och blåst in bland de olyckliges och förkastades hop, hur han följt henne i natten och hur den hemlighetsfulla dörren gäckat hans förhoppningar.
— Hon blef till en symbol och i det öfverspända tillstånd, Nordling genom de sista månadernas umbäranden kommit till, var han böjd att tro det hela en profetisk dröm, en fantasi.
— Hon är en uppenbarelse, en hallucination — och jag, jag äter för litet ...
Dörren till förmaket kastades upp och värdinnan kom in. Hennes gumkinder voro blossande röda, den lilla näsan het som ett spiselkol och ögonen rödgråtna. Några grå testar flaxade under den svarta och flottiga hårrosetten.
— Å, herre gud, mister Nårdling, oj, oj, oj, — nu dör miss Mauds unge, och människan ä’ ju inte hemma — och mister Harden, oj, oj, oj — och Ostroem, det eländet, tänker gå!
Hugo blef genast vaken. Ysaïlfantasierna försvunno som skyar i stark blåst; här var endast Chicago, staden utan sagor, men med verklighetshistorierna präntade på hvarje dagssida — och mycket starkare och underbarare och grymmare än barndomsbibliotekets illustrerade häftesskatt.