III.
VII.
Sagan om lilla Lisa.
En mörk oktoberdag satt Hugo Nordling ensam i fru Ostroems förmak. Han satt i orgelsoffan och stirrade tungsint och trött in i den svarta och tomma spiselöppningen, hvars hylla var fylld med gräsligheter i gips, porslin, pappmassa och till och med vax.
Hela dagen hade han gått rundt till fabrikskontor, ingenjörsverkstäder, smältverk, alla upptänkliga mekaniska anstalter och maskinfaktorier. Han hade åkt ut till Pullman, till Wagnerverkens afdelning, till Deerings redskapsanläggning, till Illinois Steel Co. Han hade besökt platser där han aldrig förr varit, och hans sista dollar hade gått åt enbart till spårvägsafgifter. Men det var förgäfves. Den vanliga frasen om igenkommande hade upprepats öfverallt. Dock såg det ej ut att blifva ondt om arbete under vintern. Men allt berodde på presidentvalet. Segrade republikanerna, kunde arbete påräknas öfverallt, ritare skulle då behöfva engageras i det oändliga. Men vunno demokraterna så skulle verken stängas.
— Hvilket land — hvad skall jag taga mig till! suckade Nordling.
Nu kunde han ej påräkna få bo längre hos Ostroems. Mister Ostroem hade fått en mystisk anställning som någon sorts biljettförsäljare vid ett kontor nere i staden. Hvad det var för ett kontor, ville han dock ej yppa — det var strängeligen förbjudet, sade han. Han påstod att det var fråga om en uppfinning. — Sålde man då i herrans namn biljetter till uppfinningen? — Well, mja, det var just däri affären låg — men det kunde ej yppas! Faktum var att han emellertid hade godt om pängar. Hugo antog att han möjligen sålde lotter på det förbjudna Louisiana State Lotterys hemliga officin eller också gjorde något ännu värre.
Men med inkomsten, hvarifrån den nu än kom, följde oberoende af hustrun. Och nu blef han än fullständigare den vackre hustyrannen. En dag tillkännagaf han sålunda att en kvinnlig kontorskamrat — ung och vacker, tillade han — ville flytta till deras boardinghouse. Fru Ostroems fasa gick utom alla gränser. Men mister Ostroem förklarade, att uppläts det ej rum för henne, så komme han att flytta. Om något, borde man visa tacksamhet för att han nu sökt draga betalande gäster till huset i stället för de logerare utan anställning, som funnos där. — Det gafs ingen pardon, Nordling måste flytta. Han var för tillfället den enda, som var ur stånd att betala, och hans lilla rum det enda, som kunde tänkas ledigt. Dessutom låg det en våning högre än herrns i huset.
Andra ledsamheter funnos också. Den svenska dansösens lilla flicka var mycket sjuk. Ljudet af hennes hosta trängde om nätterna genom hela huset och kom Hugo att stöna af medlidande och smärta. Han visste intet grymmare än ett litet barns lidanden, det var för honom det orättvisaste i skapelsen. Hvad som helst annat kunde han numera nog så kallblodigt uthärda, men till och med gråten, en snyftning endast, från någon liten stapplande varelse var honom pinsam och outhärdlig. Han hade försökt att sitta hos barnet och berätta sagor, men som dagarna gingo och det lilla bröstet rosslade och kämpade allt mera, under det ögonen blefvo allt större och mer feberlysande i ett litet hvitt anlete, vid hvars kallbleka panna små guldlockar klibbade, måste han afstå. När han såg de små aftärda händerna vildt famla öfver det nötta täcket, hörde den sönderslitande hostan och kände sin fasansfulla hjälplöshet, blef han utom sig och måste springa ut för att kväfva de eder och förbannelser, som ville stiga till hans läppar. Och modern, den stackars gatflickan, var i förtviflan. Långt ifrån att önska barnets bortgång som det utan tvifvel lyckligaste för dem bägge, såg det ut som var lilla Lisas lif hennes eget lifsvillkor. Hon dansade hvarje kväll hos Mc Vicker i Ali Baba och de fyrtio röfvarna, men nu hände aldrig mer, som förr, att några nachspiel följde på föreställningarna. Hela natten satt hon vakande vid lillans läger.
Och en dag hade hon fått i sin sorg ett hysteriskt anfall i matsalen. Det var då som mister Harden, amerikanaren och den förnämste inackorderingen, hade sagt till den gråtande mistress Ostroem — med fin ironi anspelande på olika missförhållanden i huset:
— Att det var ett fattighus och sjukhus, det har jag länge haft klart för mig. Äfven att det skall blifva en bordell. Men blir det dessutom dårhus, skall jag bedja få flytta ...