— Consuelo och Miriam och Myrrha och Ysaïl, eftersade han förvirrad.
— Ja, du skall få träffa dem allesamman nästa gång. Men ingen är så vacker som Ysaïl.
Hugo betraktade dörren. Det var en underlig syn, en nattdröm. Den höga, dubbla dörren och framför den flickan, fantastiskt klädd, halfnaken, brun, med bredda armar, ögonen gnistrande likt bärnstenen och mynten på hennes smala, djärft skurna hals. Han blef rädd.
— Måste jag gå, Ysaïl?
— Ja, ja.
Hon tog sats som en katt och sprang rätt på Hugo, slog armarna om honom och sköt honom baklänges. Utifrån hördes långt bort en hvissling.
— Fort — du skall få många kyssar — Ysaïl din — alltid hos Wosslick efter Trocadero — fort —
Hon talade ilsnabbt, tungan halkade på meningarna och hon blandade in ord på ett främmande språk.
Hugo kysste henne hastigt och började famla sig nedåt trappan. Det sista han såg, innan flickan stängde, var ej Ysaïl utan den bakre dörren, hvars tillskjutna halfvor sakta delades till en smal springa, som lyste i eld och purpur.
Utkommen började Nordling springa. Han följde ingen väg utan sprang som en förföljd och af instinkt österut. Hjärtat bultade, i tinningarna hamrade det, mjälten högg, för hans ögon skymlade skuggor och kring öronen fläktade som af läderlappsvingar. Han snubblade öfver träkubb och skenor, han snafvade i gropar och spår. Flämtande nådde han till sist Clark street. Då vände han sig om. Tvärgatan, han kommit fram, låg mörk och oändlig och det såg ut som formade den sig längst bort till en hög och tillsluten dörr.