Det ringde.
Hugo skyndade ut och slog upp dörren åt gatan. På trappan balanserade en orakad och halfsluskig, svartklädd figur. Han bar i handen en aflång, nött läderväska. Han lallade:
— As — as — as long as — as there’s — life — hick! — you know, there is — there’s hope — hick! — you know ...
Det var doktor Smith.
Han låtsades springa uppför trappan, men halkade tillbaka. Uppkommen, tog han ett snedsteg. Han luktade karbol och visky.
— Excuse me, stammade han, men business is business. Jag känner ej detta hus. Hvem — hvem är det som skall betala mina tjänster?
Nordling skakade som i frossa.
— Doktor, sade han, vi äga detta hus.
— För all del — jaså. Well, ni förstår, jag har i två hela år, sir, fått läsa på min examen, två års studier, sir, innan jag fick graden i mitt college i Wisconsin ... Det är lång tid för en fattig man. Förut var jag bara simpel barberare. Men det är arbete, sir, som skapar det grandiosa i vår nation, sir. Vår stolta örn skall alltid breda sina vingar öfver ett stjärnströdt — nej, jag menar öfver ett folk af fria söner, sir. Jag tar endast fem dollars, sir. Det är ju bara ett litet barn. Annars är jag kirurg, sir, kirurg och specialist i veneriska sjukdomar ...
Hugo ryste. Han öfvervägde om han skulle släppa in den druckne charlatanen eller slunga honom i gatan. Men fru Ostroem kom ut och bad nigande doktorn stiga in.