Han trängde fram till sängen, där lilla Lajsa låg döende. Hennes ögon hade ingen blick längre — de liknade en slocknad fågels. De små bleka läpparna voro halföppna. Hårets gula slingor voro fuktiga af svett och lågo som brutna stjälkar på det grådaskiga örngottsvaret.
Doktor Smith fläkte upp täcket och blottade den utmärglade lilla kroppen. Hugo tyckte sig bevittna ett våldtäktsförsök. Fru Ostroem började snyfta. I dörren trängdes pigorna.
— Finns det någon visky? frågade läkaren.
— Hvad till? sade Nordling skarpt.
— Hvad till? Till att ge det lilla liket förstås och äfven gnida det med. Så länge det finns lif, finns hopp.
Han öppnade sitt läderfodral. Det innehöll saxar, tänger, lancetter och knifvar. De voro otvättade. På en del funnos blodstänk, andra sågo ut som öfverdragna med en hinna af var, några voro rostiga.
Det flammade rödt för Hugos ögon. Han slog igen locket till väskan med en smäll.
— Gå ut, sade han, pekande på dörren, gå ut. Ni är drucken.
— Sir, skrek Smith, är ni galen? Ni, ni — ni svensk! Förbannade svensk —
Nordlings hjärna glödde. Han rusade på amerikanaren, fattade honom i strupen och körde honom baklänges genom dörren, ut i farstun, ut på trappan. Där kastade han honom handlöst utför stentrappstegen.