Smith låg på trottoaren. Nordling sparkade ned instrumentlådan. Därpå ilade han ned.
Doktorn hade ej skadat sig. Hans ögon sprutade skräck och tungan lallade:
— Så länge det finns lif ...
Svensken visste ej mer hvad han gjorde. Han grep på nytt Smith i strupen, ryckte upp honom och höll honom mot ett kastanjeträd, pressande hufvudet hårdt mot stammen.
— Ni är ingen doktor, hväste han, ni är en humbug, ni är en mördare!
Han skakade honom våldsamt. Han kände en jättes krafter växa i sina muskler. Gnisslande med tänderna röt han:
— Akta er, jag skall i morgon anmäla er — jag känner dussintals läkare.
— Släpp mig, rosslade Smith. — Släpp mig för guds skull — jag ber er om ursäkt — jag är en fattig man — jag är specialist —
Hugo släppte honom. Smith raglade i väg. På trottoaren låg fodralet.
— Hej, ropade Nordling, kom tillbaka.