Doktorn låtsade ej höra.
Då sprang svensken med en ed efter honom. Han grep honom i axlarna. Smith blef hvit i ansiktet af förskräckelse:
— Jesus människa, ni tänker väl ej mörda mig?
— Gå tillbaka! Tag upp fodralet och tag det med er!
Smith lydde hundundergifvet. Därpå gjorde han en stor krok öfver gatan och försvann i skymningen.
Nordling stod som bedöfvad ett ögonblick. Han kunde ej tänka klart. Så fick han höra fru Ostroems gråt och pigornas jämmer från trappan. Han gick fram.
— Mistress Ostroem, sade han lugnt, var ej rädd — det blir intet obehagligt. Nu går jag ned och hämtar miss Maud.
Han vände och gick fram till Clark street. Han var åter alldeles lugn, ehuru det kändes som kröp det af myror inom hufvudskålen. Utbrottet hade varit en naturlig reaktion, mindre gällande Smith än hela den hungerperiod, det nya landet låtit honom genomgå. Han smålog:
— Jag håller på att bli amerikanare.
Då han kommit fram till hörnet, där dadelförsäljaren stod vid sin kärra, kom han ihåg, att han ej hade några pängar. Men han kunde ej förmå sig att gå tillbaka och låna af gumman.