— Jag får gå ned, resonerade han, gå raskt i stället för att åka.
Och han började halfspringa.
Han nådde bron, utan att hafva uppfattat husen och folket omkring sig. Han fortsatte brådskande in i staden. Vid hörnet af Monroe street vände han till vänster. Där låg Mc Vickers stora teater. De elektriska ljusskyltarna strålade öfver kolossala affischer med färglysande scener ur pantomimen Ali Baba och de fyrtio röfvarna.
Han gick in i närmaste gränd. Där borde sceningången finnas. Långt bort brann en glödlampa. Kulisser lågo hopfällda på en långkärra, som stod utanför en tämligen bred sidoport. Hugo steg in. Ingen syntes. Han gick uppför en brant stigande gång, upplyst af gaslågor, som brunno orangeröda inom ståltrådsnät, och kom till en gård. Ett par glasdörrar ledde dit ut. Han stötte upp den ena och ett häftigt drag uppstod, som med en smäll åter klämde igen svängdörren. Nordling hörde steg och vände sig om. Då såg han en liten svart skinndörr glappa på sina gångjärn alldeles bredvid sig. Han klämde sig in och befann sig nu vid scenuppgången. En bred trappa förde med några steg upp till klädloger och scengolf.
Nordling tvekade. Ridån måste nyss ha fallit för någon akt, ty handklappsstormen aftog och orkestern började spela mellanaktsmusik. Hugo beslöt våga försöket.
Han steg långsamt uppför den breda trappan. Skrattande och fnissande flickröster hördes ofvanför hans hufvud. En ny, kort trappa syntes innanför en dörr. Han såg nu, att han befann sig på en sorts plattform af trä och ville gå vidare.
Men han motades vid ingången af en karl i solkig frack och byxor, fläckade af fuktig sågspån. Det groteska i mannens klädsel ökades af att hans trubbiga näsa var rödsminkad — den glänste som cinnober — och att i stället för stärkskjorta visades en vanlig brungrå ylletröja inom västens urringning.
— Hvad vill ni? skrek karlen — det hördes på hans uttal att han var irländare — här kommer ingen in. Eller ä’ ni fotografen?
Hugo stirrade uppåt trappan. Bakom den lille löjlige mannens rygg vällde en bred ljusflod, ej olik månsken. Den sneddade det dammtjocka dunklet i en skarp vinkel, ungefär från axeln till golfytan, en meter från fötterna, där den slog cirkel. Äfven träställningen utanför scendörren belystes delvis af denna glänsande kaskad. Underliga apparater af nickel och mässing skeno i ljuset som nypolerade. En del liknade kranar, andra häfstänger. Vanliga tåg och tåg af stål, linor, rep och smala kablar linjerade upp dörramens interiörrektangel.
— Nå, satan, förbannelse, hva’ i alla — brusade figuren allt häftigare.