— Jag skulle — jag skulle vilja träffa Maud.
— Maud? Mauda er långt in i —
— Nej stopp, vänta litet.
Hugo äntrade uppför stegen.
— Hör på, sade han, jag är hennes — hennes vän, förstår ni? Vi bo på samma ställe. Nu håller hennes barn på att dö.
Irländaren tog ett steg tillbaka, kanske inför Nordlings resligare växt, måhända för allvaret i hans röst — men mest såg det ut som om han trott sig se en dåre.
— Hvilken Maud menar ni? frågade han i förändrad ton.
Hugo teg. — Ja, hvad hette hon väl, den svenska gatflickan, som om kvällarna dansade bland hundra andra olycksbarn — och förmodligen i bortersta ledet — under ett tillfälligt engagemang för några cents för aftonen, vid en lysande teater långt ut i västerns hufvudstad? Maud, hade hon ju sagt till honom den där sagokvällen, men gamla mistress Ostroem kallade henne Lisa. Svenska Lisa — hvarför inte?
Högt sade han:
— Hon kallas visst Maud, men —