— Ha, skrek han, ha!
Och mellan de rullande hånskrattsalfvorna inblandade han obegripliga ord.
— Han måste vara tokig, hviskade Hugo.
— Galen, svarade ynglingen vid pokerbordet i en sorts tillrättavisande ton, som talade han om något, hela världen borde veta. — Det är ju O’Neill, advokaten.
Det låg dock något sublimt, äfven om det var vansinnets gloria, öfver företeelsen. De svarta snigellockarna snodde sig kring den bleka pannan och då han med ett ryck plötsligt slet upp redingotens alla knappar och kastade slagen vidt tillbaka, framhäfdes öfverkroppens starka byggnad ännu mer — en torso som hos de grekiska gudastoderna. Han grep pappersrullen och skakade den högt i luften. Stämman steg till vibrerande vrål, men bibehöll ändå en viss klang:
— Mina herrar — mina herrar ...
— Tyst — ts — ts, hyssjade värden.
— Tig, Wosslick, kroghållare och kopplare, före detta alderman och stadsmedelsröfvare — det måtte jag bäst veta som ljugit dig fri — tig!
Alla hade rest sig och grupperna upplöstes. Till och med kring matbordet blef tomt. Uppassarna fnissade förstulet och gjorde menande grimaser åt kända kunder. Åskådarna bildade halfcirkel kring advokaten.
Men värdens runda och röda ansikte endast log. Några rätt uppstående hårstrån från hans starkt pomaderade och väl benade frisyr darrade lätt. Han rullade sin feta, svarta och spolformiga cigarr från den ena mungipan till den andra. Seende sig omkring med sina i skinande fettvalkar begrafna grisögon, harklade han, liksom sökande instämmanden: