— Ack, den O’Neill, han är bra. Storartad — storartad ...
Den lille tyske kyparen gnäggade: — Dja, han er pra, han er wunderbar.
Spelaren skrek:
— Bjud på något, O’Neill!
— Tig! röt advokaten.
Därpå, slående ut med armarna:
— Mina herrar! Ni hör hur den store domaren väsnas där ute — inte sant? Den store domaren med allvar uti blick och majestät på pannan — som någon, lyckligtvis längese’n afdöd, poet yttrat sig. Under detta, de lössläppta elementens raseri — ja, mina herrar, jag vet mycket väl att frasen är rent förbannadt utnött, men händelsevis passar den — ha vi här kommit samman. Det tyckes mig som såge jag idel anklagade: domare och jurymän — och hvarför inte för resten advokater också — här i afton. Ty, det är vid stjärnbaneret sant, aldrig har jag bland nämnda ingredienser skådat hvad man innerst skulle vilja erkänna vara hederligt folk. Nej! Visserligen har jag lyckats få en stackars kvinna, som dödat sitt oäkta barn, dömd till lifstids tukthus — vet ni hvad det vill säga? — och äfven fått frikänd en giftblandare — han var nämligen millionär — men hvad betyder det? Bosch, mina herrar, bara bosch. Ah, jag har talat! Gud, så jag talat! Den silfvertungade O’Neill — mina herrar. Ja, så kallades jag. Och skämtafdelningen i våra stora dagliga uttydde det på sitt sätt — ni förstår: silfver — tungade ... Jaa, det var inte dumt, det var sant, silfver fattas ej — inte sant, krögare? Nå, stadsfullmäktig Wosslick, nicka åtminstone? Hvem var det som sa’ något? Unge man, unge falskspelare, vare sig du hängs här i Joliet eller får en liten skön stöt på fyra tusen volts i stolen i Sing-Sing — jag sympatiserar i alla fall med dig! Ja, tro mig, mina älsklige, vi äro alla lika — alla på samma stråt. Vi vandra samma väg — samma väg! Jag är visserligen full och galen, men — hoho! — galen är jag alltid, men — men — men inte alltid full. Det gäller därför att alltid bli full ... Herrar jurymän, jag slutar med att erinra er om — icke edra gelikar, det gör lagen — utan — utan — utan om att ni äro alla familjefäder, att ni ha ett hem, små barn ... Värna detta, värna dem, i den dom ni besluta. Jag yrkar lifstids tukthus å denna brottsliga kvinna.
Advokaten såg sig omkring med vilda och förvirrade ögon. Han rosslade hest och slet med ett hastigt ryck upp kragen. Den svarta halsduken brast och hängde med ett band ned efter västen. Så skrek han:
— Tjufvar, pack och röfvare — mina bröder, hvad vilja ni ha? Jag bjuder — ta det dyraste! Hej, Wosslick ...
Han stack ena handen i byxfickan och drog ut en grabbnäfve silfvermynt och sedlar, dem han kastade på disken. Därpå slog han med knuten näfve i den massiva skifvan slag på slag, bemödande sig att fastnita de stora dollarslantarna i träet. Värden sökte lugna honom.