Ett bifallssorl hälsade talet. Kyparna sprungo omkring:
— Hvad vill ni ha — ni hörde han sa’ det dyraste?
Det blef en allmän rörelse i salen. Det var som hade det osammanhängande talet haft en förlösande verkan på oväderstrycket, stormen meddelat. Alla flyttade sig, rörde sig, gestikulerade, samtalade. Åskan mullrade ännu, men på afstånd. Regnet föll, men jämnare, mer i takt, vinden hven utdraget, men lågt, som suset om hösten genom präriegräset. Det var musik i dessa naturljud — långa, brusande stråkdrag, afslutandet af en mäktig och obändig symfoni.
Nordling andades djupt. Den sammanrafsade föda, trasor af en måltid, som han glupskt slukat, kvarlämnade ej det varaktigare intrycket af mättnad och slö belåtenhet, hvilken den spiltades foderranson beskär. Hans strupe brände af törst genom lök- och rödpeppartillsatsen. Han såg vildt, som våldsamt väckt ur en dröm, på uppassaren.
— Gif mig er bästa visky och soda, sade han. — Och en cigarr — men från öarna, om ni har här, förstår du ...
Rundt omkring honom sorlade gästerna. Det var nattens barn, olycksfolk, utskum, folk på sidan af lagen. Spelare och tjufvar, utan tvifvel, kopplare, dagdrifvare, arbetslösa. Han kände sig på en gång solidarisk med dessa, ville göra något, säga något. Därpå fick han infallet gå fram till den förryckte advokaten för att trycka hans hand. — Hvarför inte, tänkte han, hvad var det han nyss sade? Samma väg — ja — visst, hur enkelt och träffande! Men då han trängde sig igenom leden, där kyparna sprungo med flaskor i en hand och glaslastade brickor i den andra, under det de höllo cigarrlådor klämda under armarna, såg han att O’Neill spelade tärning med värden. De små benpjäserna skrällde mot disken, hvar gång han med en ed hårdt slog ned den öfverstjälpta läderbägaren.
Då erinrade sig Hugo zigenarna.
Han såg ifrigt mot deras bord.
De sutto ungefär som förut. Karlarna hade fått vin och pratade lifligt sinsemellan, ett par stoppade kritpipor, de andra rullade snabbt cigarretter mellan de smutsiga och bruna fingrarna. Men flickan hade vändt ryggen till och lagt ned hufvudet mot sina på bordet korslagda armar. Sjalen öfver axlarna stack upp som en trekantig kapuschong.
Nordling balanserade sitt lilla viskyglas på handens flatsida och gick öfver till gruppen.