Cecile. Men . . af hvad skäl?
Frun. Af det skälet att han älskar dig.
Cecile. Han älskar mig . . mig — min tant?
Frun. Ja, dig — dig, min niéce! och om du visste — —
Cecile. Säg ut, tant!
Frun. Nej . . nej! . det är fråga om någonting mycket vigtigt . .
Cecile. Ja, men jag har ju lofvat?
Frun. Ja, det var sannt! Nå ja, då får jag väl ingenting dölja för dig! Men min Gud, det är så svårt — — (tar hennes hand och för henne till fönstret). Ser du det der stora kastanieträdet i hans trädgård . . der, midtför — —
Cecile. Ja.
Frun. Han klättrar upp i det hvarje qväll för att beundra dig, när du sitter ute på terrassen.