Frun. Ni tror kanske att jag vill beröfva edra blommor några droppar vatten? Ah, min herre ni [13] misskänner mig! Det smärtade mig att ni skulle anse mig för en orättvis, processlysten och farlig granne, — — jag ville bevisa er motsatsen, se der allt! och det är derföre som jag proponerat ett samtal emellan oss. Det är sannt att jag är litet egen, litet fantastisk — åtminstone har man sagt mig det ibland! Men fast man anser mig vara qvick, så har jag ändå haft tillräckligt förstånd att redan från början inse det vår process var afskyvärd!
Ernest. Men i så fall . . hvarför börja den?
Frun. Af vigtiga . . men hemliga skäl . . som skulle ursäkta mig, hoppas jag, i fall det vore mig tillåtet att yppa dem!
Ernest. Vigtiga och hemliga skäl?
Frun (stiger upp och ringer). Han tyckes ha förstått mig! (Lise inkommer). Lise, har hon frågat efter mig.
Lise. Hvilken, frun?
Frun. Min niéce?
Lise. Jag tror inte det?
Frun. Mår hon något bättre i dag?
Lise (förvånad). Hvilken, frun?