Frun. Min niéce.
Lise. Kors! . hon mår som vanligt!
Frun (med bedröfvad mine). Hon hvilar sig, inte sannt?
Lise. Nej, hon klär sig.
Frun. Du menar att hon försöker stiga upp.
Lise (afsides). Hvad behöfver frun bekymra sig för mamsell?
Ernest. Är er niéce illamående?
Frun. Hon är sjuklig . . det syns visst inte på henne — tvärtom . . men det är så mycket mera oroande . . [14] (till Lise) Ah! . (till Ernest) Ni tillåter? (till Lise) Om min niéce frågar om jag gått ut, så svara ja. Det vill säga, nej! Men tala för all del inte om att herr Duplessis är här.
Lise (i det hon går). Om jag begriper ett ord, så — —
Ernest. Men hvarför dölja att jag är här, min fru? Skulle min närvaro kunna — —