Frun. Åh . . nej, nej!
Ernest. Ni säger det der med en ton — —
Frun. Men det är kanske orätt af mig att uppehålla er så länge.
Ernest. Ni har således ingenting mera att säga mig? Ni önskar ingen öfverenskommelse, intet skadestånd?
Frun. Ack jo, det var sannt . . jag höll på att glömma det!
Ernest (afsides). Seså! nu ä’ vi der!
Frun. Jag begär — er vänskap!
Ernest. Ingenting annat? . Men den har ni ju redan!
Frun (med bryderi). Ja . . ni är en ädel ung man, ni är öppenhjertig . . god . . och jag tänkte — —
Ernest. Hvad då?