Ernest. Ja min fru . . jag har till och med svurit! . . . Ni har upptäckt.
Frun. Ser ni den der terassen?
Ernest. Som vetter åt min trädgård? . Ja.
Frun. Förut gick hon nästan aldrig dit. Men på en gång, det är väl omkring ett år sedan, går hon dit hvarje dag. Hon har låtit sätta upp ett tält der.
Ernest. För att få skugga troligen!
Frun. Så säger hon . . men den förklaringen ansåg jag ej giltig . . jag ville se, och jag såg —
Ernest. Hvad då?
Frun. Att hvarje qväll, då jag trodde hon var i sitt rum — —
Ernest. Nåväl?
Frun. Så gick hon helt försigtigt derifrån och gömde sig i tältet; hon stannade der orörlig och upprörd som en ny Hero, väntande en ny Leander!