Ernest. Jag har en ovanlig styrka, min fru!
Frun. Ni svär således att aldrig för någon yppa . .
Ernest. Ja, jag svär det!
Frun. Och jag emottar er ed! (afsides) Nu måtte jag kunna vara säker om tystnad på båda hållen!
Ernest (afsides). Hvad skall jag väl få höra! (de sätta sig vid bordet midt på scenen).
Frun. Min käre granne, jag har ingen mera anhörig än min niéce. Begåfvad med alla ungdomens [16] och skönhetens behag, har hon hastigt, ifrån att vara glad, lycklig och leende, blifvit orolig, tankspridd och nedslagen.
Ernest. Skulle väl bäcken i trädgården kunna vara orsaken?
Frun. Afbryt mig inte! Jag har således sett henne sorgsen, förändrad — och när jag velat undersöka skälen till denna förvandling, så har jag — med en häpnad som ni säkert skall dela — upptäckt — —
Ernest. Min Gud, ni skrämmer mig!
Frun. Kom ihåg att ni har lofvat mig den mest obrottsliga tystnad!