Ernest (i fonden). Tanten blir kanske ond på mig för det att jag stannar! Ah bah! litet nyfikenhet är väl inte något brott! (går nedåt scenen) Mamsell!
Cecile. Ack min Gud!
Ernest. Förlåt . . jag ville inte störa er — men jag har ännu ett sista ord att säga fru Gardonnière, och innan jag aflägsnar mig för alltid. . . .
Cecile. Min tante är i samtal med sin advokat — men om ni genast vill säga henne — (sträcker ut handen emot ringklockan).
Ernest. Jag ber . . mitt sista ord blir kanske något vidlyftigt . . och som hon inte är ensam, tillåter ni mig kanske att dröja här.
Cecile (visar på en stol). Min herre!
Ernest. Det förefaller mig också, som jag skulle ha något att säga er!
Cecile. Tror ni det?
Ernest. Fru Gardonnière har emottagit mig med så mycken godhet, och ni sjelf, mamsell, tycks visa mig så mycken välvilja — —
Cecile. En granne — — det är ju helt naturligt!