Ernest. Såvida jag inte uttryckt mig orätt, eller också ni sjelf misstydt mina ord!
Cecile. Min herre! inte ett ord mer i denna sak och tillåt . . (hon helsar som för att gå).
Ernest (hejdar henne). Af nåd, mamsell! . här är något missförstånd, någon hemlighet som måste förklaras!
Cecile. Jag tror det nästan!
Ernest. Nyfiken som alla karlar, har jag sedan en timma sökt att försäkra mig om — —
Cecile. Om hvad?
Ernest. Jag har haft orätt, jag ser det! . . och känslan för det passande borde hafva föreskrifvit mig absolut tystnad; men finns det väl en man, han må vara huru blaserad och misstrogen som helst — fel som äro långt ifrån mig, det försäkrar jag er; — finns det väl en man, som då han ser sig vara föremålet för en ung, skön och älskvärd qvinnas hemliga tankar — —
Cecile. Stanna min herre . . jag förstår visst inte meningen med edra ord, men om denna qvinna är jag, så lånar ni mig känslor som jag aldrig hyst!
Ernest. Skulle jag varit olycklig nog att förolämpa er?