Cecile. Nej min herre, inte om ni inte velat det! . Men ni säger att mitt hjerta kommit ert till möte, då det tvärtom — —
Ernest. Tvärtom?
Cecile. Ja visst! När ni ledde bort bäcken från vår trädgård, var det inte för att få ett tillfälle att komma hit?
Ernest (med börjande munterhet). Tillåt mig . . det är ju ni, som med tillhjelp af er tant, börjat processa med mig, för att — —
Cecile. För att — —
Ernest. Ge mig anledning all komma hit!
Cecile. Ack min Gud! och det har ni kunnat tro!
Ernest. Ja, ni trodde ju att jag vändt bort bäcken!
Cecile. Men det är inte jag som trott det!
Ernest. Ja, och det är inte jag som trott . . det andra!