Ernest (efter en paus). Och dessa ord . . dessa ord äro en osanning! Ty ni . . ni älskar mig inte?
Cecile. Nej . . visst inte . . och ni?
Ernest (förlägen). Jag? . . ja . . ty . . visserligen — —
Cecile. Ni älskar mig inte . . det är afgjordt!
Ernest (med hetta). Säg att det är afskyvärdt . . förfärligt! Man har gjort narr af oss!
Cecile. Vi äro offer för ett svart förräderi!
Ernest. Men jag skall hämnas!
Cecile. Ack, jag ber er — ingen vrede . . framför allt ingen hämnd! Se på mig, jag är förolämpad, men lugn! och min enda hämnd skall bli att draga mig undan i ett kloster!
Ernest. Ja, men på det sättet kan jag inte hämnas.