Frun. Men det gäller en resa . . .
Ernest. Jag skall ha den äran att göra er sällskap!
Frun. Åh, min herre!
Ernest. Min fru . . jag kan vara lika envis, lika besynnerlig som någon annan . . och kan ni, för att få bort mig, inte hitta på någon bättre förevändning än en resa, så fruktar jag för att jag kommer att växa fast i er salong!
Frun (afsides). Det är ju det jag vill! (högt) Men, fruktar ni inte — —
Ernest. Jag fruktar ingenting annat än att synas löjlig . . och som ni gjort mig sådan i er niéces ögon, måste jag hafva upprättelse! . Jag väntar den på stående fot!
Frun (afsides). Vänta du! jag skall minsann ge dig upprättelse! (hon närmar sig honom) Min herre! ni skall säkert anse mig mycket brottslig — —
Ernest. Hvilket bryderi!
Frun. I det jag lät er tro er vara älskad af min niéce, har jag spelat en afskyvärd komedi med er?