Cecile. Min herre!
Ernest. Ja, ni har rätt, hela felet är mitt! Men hvad skall jag säga er till mitt försvar? Ännu brydd utaf er tants meddelande, förstod jag inte straxt . . men jag förstod sedan, när allt var slut, hvilket välde ni redan hade fått öfver min själ! . Och ännu i detta ögonblick, då vi stå färdiga att säga hvarandra farväl för alltid, och jag ser hos er så mycken skönhet, ett på en gång så varmt och så upphöjdt sinne, ett behag på en gång så oskyldigt och så retande . . . ack! vid tanken på allt detta, tyckes det mig som vi skulle kunnat förstå och närma oss hvarandra! Från min sida åtminstone skulle vägen hvarken varit lång eller svår! Jag vet mycket väl att mina egenskaper icke äro af det slag som väcka en ögonblicklig böjelse . . Jag är ung, oegennyttig och varmhjertad, som hela verlden vid min ålder . . mycket vanliga företräden, det är sannt; men jag har aldrig älskat . . och inga ord kunna uttrycka den vördnad och lycka som jag känner vid åsynen af den renaste oskuld parad med [32] så mycken skönhet! — Ack, om ni hade velat . . eller rättare, om ni hade kunnat — — —
Cecile. Hvad då, min herre?
Ernest. Det skulle inte varit oss man gycklat med, . . hela förvirringen hade drabbat henne!
Cecile. Men hvilken?
Ernest. Ack, jag kan inte säga er det! jag vågar inte anförtro er en sådan hemlighet!
Cecile. Ni hyser då inte förtroende för mig?
Ernest. Hvad säger ni? Er, som jag ville anförtro min lycka . . mitt lif!
Cecile. Min herre!
Ernest. Ja, mamsell . . min lycka, mitt lif! Ty den roman som fru Gardonnière uppfunnit har för mig blifvit en verklighet . . jag älskar er!