Frun. Ni ännu här, min herre!
Ernest. Ja min fru, här för lång tid . . här för alltid!
Frun. Hvad menar ni?
Ernest. Jag menar . . jag menar . . att om ni nyss fann mig kall, brydd kanhända, så återser ni mig nu förtjust, passionerad! Jag kan inte säga huru det gått till . . det är otroligt, det är extravagant . . men jag älskar er, och jag gifter mig med er!
Frun. Ah bah!
Ernest. Redan länge har jag sökt efter en själ som kunde förstå min egen! . (betraktar Cecile) Jag fann endast kalla hjertan, utan poesi, utan passion . . då ni deremot, Clara!
Frun. Hvad! Clara?
Ernest. Då ni deremot, Emma, ni har hjerta, ni är — —
Frun. Jag är fyrtio år!
Ernest. Så mycket bättre, det är den bästa åldern! Det är passionernas ålder! Fyrtio år! . Det är inte så det bör heta . . två gånger tjugo år, så är det! Det är vårens vindflägt förenad med sommarens värme! Hvem kan berömma sig af att hafva funnit en sådan lycka, ett sådant underverk? — Jo min fru, det fann jag, och jag svär att jag skall visa mig värdig den! .